Slutet (för nu i alla fall...)
Har inte haft behovet av att blogga och skriva av mig på samma sätt sista året som jag hade förut. När jag började skriva här hade jag så mycket tankar att reda ut, så mycket känslor som sprängde i min kropp och som jag av någon anledning fick bättre ordning på när jag satte ord på dem.
För mig blev skrivandet en livlina, något som jag visste hjälpte mig en aning när jag befann mig i djupet och inte kunde ana ytan ovanför mig.
Idag mår jag så mycket bättre. För varje månad som går känner jag igen mig själv lite mer och mer. Det går fortfarande upp och ner men det kommer det alltid att göra i livet. Däremot vet jag nu hur jag ska göra för att ta mig framåt. Jag överraskas inte av nedgångar och känslostormar på samma sätt som förut.
I mitt liv kommer jag alltid att bära med mig min sorg. Vår förlust av vår underbara lilla son. Vårt liv kommer aldrig att se ut på det sätt som jag trodde för några år sedan. Vi är för alltid förändrade som personer, jag, Andreas, Kevin och även våra nära och kära runt oss.
Jag lever med en familj som inte är riktigt hel. Jag älskar alla mina tre barn så oerhört mycket, men har inte förmånen att få hålla Alex, ha honom nära, leva med honom. Men jag har mina andra två barn här, jag har min sambo, våra familjer, våra kompisar. Jag har så mycket att leva för och den dag jag dör vet jag vem som väntar. För när jag dör kommer han att finnas där, en strålande liten själ som tålmodigt väntar på oss.
Om 60 år kanske - får jag se honom igen. Till dess bär jag honom i mitt hjärta, så djupt och så nära. Nu lever jag mitt liv här på jorden med de finaste två barn som finns. Med den finaste man som finns och den bästa familj och varmaste vänner man kan ha.
Jag är lycklig igen. Något jag inte visste om det var möjligt för två år sedan. Men jag lever och jag bär med mig min förlorade lille son genom allt i livet i mitt hjärta.
Som livet ser ut idag har jag inte behovet att skriva som förut. Jag kommer därför inte att skriva så mycket här längre men behåller bloggen öppen för alla i alla fall. Jag vet ju inte idag om behovet att skriva kommer tillbaka och då vänder jag mig hit igen. Sedan så finns vår lille Alex historia här och det känns bra att den finns öppen för alla att läsa.
Jag tackar alla som följt mitt liv genom bloggen, ni har varit otroligt stöttande! Jag finns ju kvar på Facebook med korta små noteringar ur min vardag.
Kram till er alla!
Lite bilder från sommaren...
Kevins skolavslutning i juni
Brorsan badar vid sin båt i Danielsten, Bureå
Elvira njuter av sommaren på Skatan
SumoKevin...
Gung gung!
Bad på ön Bastuholmen
Elvira myser på Bastuholmen
Vår storkille påväg till sin första skoldag!
Vår mystjej
Funderingar
Hösten närmar sig och med den kyligare tider och mörkare dygn. Förra sommaren längtade jag så oerhört mycket efter hösten för då skulle vår bebis komma... Sommaren var en nervös tid med mycket längtan och oro och jag ville bara att den skulle ta slut.
I år är det lite annorlunda. Nu känner jag att jag varken längtar eller gruvar mig inför hösten, njuter så mycket av Just Nu och framtiden kommer när den kommer. Ser livet på ett annorlunda sätt och tillåter mig må bra och bara vara, allt kommer i sinom tid och varje årstid har sin tjusning.
När jag var yngre älskade jag sommaren över allt annat och avskydde verkligen hösten. Känns annorlunda idag och nu tycker jag att hösten kan vara så mysig då man får börja elda i kakelugnen igen, tända ljus och mysa inomhus.
Men frånsett detta så är ju sommaren en underbar tid. Så skönt att ta dagen som den kommer, vilket är en lyx som jag njuter av till fullo. Just nu är vi inne i en härlig, lättsam och lycklig period. Mycket verkar falla på plats och allt flyter på så bra. Livet känns och ser ut precis som i mina drömmar, trodde ett tag för ett par år sedan att jag aldrig skulle känna så här igen...
...Men tänk om detta tar slut, tänk om det något händer snart igen...
Vardag men ändå inte...
Vardagen är för mig det bästa som finns, vardagen är det som bygger upp våra liv och den vardag man upplever som föräldraledig hemma med sina barn är en bubbla av liv mitt i en värld som annars kan springa ifrån en ganska fort.
Jag har upptäckt att man aldrig ska underskatta sin vardag, det finns något tryggt i rutiner, tider att passa, mat att laga och famlj och vänner att dela allt med. Många upplever vardagen som tråkig men nästan hela livet består av vardag och när det ofattbara drabbar en, som i vårt fall vår förlust av älskade lille Alex, då vill man bara tillbaka till den vardag man hade, den man levde innan det fruktansvärda hände. För i den vardagen vet man ju inte vad som sker framför oss och man har möjligheten att längta efter och planera sin framtid.
Att inte veta exakt vad som sker imorgon är en gåva och jag har lärt mig att uppskatta min vardag som den trygghet den är.
Elvira 9 månader
I måndags var på vi grillfest med Små änglargruppen. Vi samlades hos en av familjerna i Ursviken och hade en riktigt mysig kväll tillsammans. Det är sällan vi träffar dem men det är alltid härligt att få göra det. Nu var vi bara tre familjer som hade möjlighet att delta men det var en mycket lyckad kväll. Det är rätt skönt att få vara och prata med dessa familjer som upplevt samma sorg som oss och vi pratar om våra förlorade små barn på ett naturligt sätt. Men vi pratar även om så mycket annat och det är skönt.
Igår var vi på Drängsmarksterrängen med Kevin och han och jag sprang 800 meter tillsammans, han sprang riktigt fort och från start hade jag nästan svårt att hänga på! Det var riktigt roligt och nästa vecka ska vi delta igen. Då kommer vi även att hjälpa till med tidtagningen, ska bli kul!
Nu ska jag försöka starta dagen, dags att ordna frukost. Ses och hörs!
Sommar, härliga sommar!
Kevin styr Fredrika över havet
Elvira myser på gräset
Jordskalv...
På fredag är det en stor dag för lilleman, hans första skolavslutning! =)
Ska bli så mysigt att gå till bönhuset i Drängsmark och lyssna till barnens sång, de ska bl a sjunga "Idas sommarvisa" och jag längtar verkligen! Kevin är så peppad och han har ett så långt, härligt sommarlov framför sig. Jag minns själv somrarna när jag var barn, de kändes nästan oändliga och genom Kevin får jag samma pirriga känsla i kroppen nu. Hoppas på underbart väder hela sommaren!
I helgen målade vi baksidan av huset, altanen och lekstugan. Bytte även taket på altanen och det känns så otroligt skönt att det är klart. Nu är det många år kvar tills huset behöver målas igen och det känns helt perfekt. Vi har även en ny möbelgrupp i trä på altanen och två nya solstolar på soldäcket så nu är jag redo för sommaren! =)
Jag vill verkligen tacka alla som kom och hjälpte oss med målningen, det var så kul att ni kom och vi är så glada för den hjälp vi fått. Tack alla för en trevlig helg!
Nu ser jag fram emot lördag, riktigt peppad för resa med bröderna och deras sambos till Happis och Ikea, ska bli så kul!
Nu ska jag passa på och vila en stund medan Elvira sover... Hon har förresten lärt sig att krypa, klappa händerna, vinka och sätta sig själv inom loppet av ett par veckor! Det händer så otroligt mycket - hon är så duktig lilltjejen!
Mjölkstockning och feber...
Lördagens härliga väder fick mig att gå i linne hela dagen... Kanske lite korkat eftersom det blåste rätt mycket men nog trodde jag det skulle gå bra... men icke... i söndags började jag känna av mjökstockning och på kvällen kom febern... Fy f*n vad ont det gör!!
Spenderade söndagsnatten med varm vetekudde på bröstet och även så ofta jag kunde under måndagen så på måndagseftermiddagen släppte febern och idag, tisdag, gör det inte fullt så ont längre... Att amma har (och är) verkligen en plåga just nu men skönt att det börjar gå över i alla fall!
Nu har jag gått med dubbla inlägg i BH:n och dubbla t-shirts... lite varmt men det är det värt! Hoppas sommaren som kommer blir historiens vindstillaste sommar i alla fall...! =)
Jag
Jag känner
Jag känner mig
Jag känner mig glad
Jag känner mig trött
Jag känner mig lycklig
Jag känner mig sliten
Jag känner mig
Jag känner
Jag
Härlig dag!
Men man får anta att man också blir klokare ju äldre man blir, mer erfaren och lite visare. Kikade i spegeln i morse och tycker inte att jag såg äldre ut än igår, i huvudet är jag fortfarande omkring 20-22 år gammal - jag håller fast vid den känslan!
Jag har hur som helst firat dagen med mycket fika, presenter och besök. Har varit en underbar dag och solen har till och med kikat fram lite emellanåt vilket alltid känns härligt. Har fått fantastiskt fina presenter och det är så underbart med en sån fin familj och underbara vänner som tänker på mig, tack alla!! =)
Nu lägger jag ett år till i meritlistan och fortsätter vandringen mot mer visdom och erfarenhet!
Stressad...
Men å andra sidan är det skönt att börja jobba på tomten nu, att rensa ute rensar nog skallen lika mycket... Fast en tanke som gnager i huvudet emellanåt och som kommer i perioder är tillbaka igen. Jag skulle vilja komplettera med en liten text på Alex gravsten... Har tänkt på det typ ända sedan vi fick stenen för snart två år sen och jag borde nog kolla upp om det går fixa... Pratade med sambon igår om det och han höll med mig...
Vi har förresten varit och gjort vårfint hos lillkillen i helgen, äntligen var så pass med snö och is borta så vi kunde ta bort vinterdekorationerna. Gjorde i ordning en liten korg med minipenséer och det blev fint och mysigt där. Har även tre stycken söta mjukisdjur som han fick på sin tvåårsdag och på Alla hjärtans dag. En liten fjäril hänger ovanför blommorna och vakar över hans grav.
Lillkillen... tänk vad han hade varit ute och busat på gräsmattan nu när snön är borta om han funnits hos oss...
Nio år tillsammans
När jag tänker tillbaka på den här tiden börjar man inse hur mycket vi har åstadkommit ihop. Vi har gått från ungdomslivet in i vuxenvärlden, vi har gått från största lycka när vi fick vår förstfödda son till djupaste sorg när vi förlorade vår andra. Vi fick återigen uppleva den totala lyckan tillsammans när vi fick vår dotter. Vi har byggt ett liv tillsammans med allt vad det innebär, vi har lyckats ibland och misslyckats ibland men vi har alltid haft varandra och vi har alltid funnits där för varandra.
Vi har upplevt så mycket, känt så mycket, gjort så mycket... Vi har skapat oss ett liv, ett hem.
Jag är så glad för dessa nio år och ser fram emot vårt framtida liv tillsammans. Jag är så lycklig för det vi har och enormt glad för att jag träffade min underbare gubbe för nio år sen! Älskar honom av hela mitt hjärta och hela min själ! :-)
Vi firade också vår förlovningsdag igår, i sex år har vi nu varit förlovade. Förlovningen skedde uppe på en fjällstopp i Funäsdalen, med solsken och blå himmel som bakgrund.
Tack Andreas för att du finns och för att du är min!
Nytt utseende på bloggen...
Har förresten skaffat facebook tillslut igen... Inte trodde jag att jag någonsin skulle återaktivera den gamla användaren jag hade lagt ner sedan flera år tillbaka men det vart så i alla fall och det var nog inte så tokigt. Kul att sitta och läsa om gamla vänner och se vad alla runt om mig har för sig.
Så - tummen upp för FB! :-)
Och okej då... ni hade väl rätt alla där ute som sa att FB är bra... Jag erkänner! :-)
Måndag morgon och magsjuka...
Nu ser jag fram emot valborgsmässoafton på fredag istället, ska fira den med underbara kompisar och håller tummarna för fint väder så det går bra att grilla och ta en tripp till majbrasan uppe på Huvudberget.
Ha det bra alla där ute!
Vårens sista babysim...
Liten bild från badet! :-)
Återigen länge sen sist...
... men har inte hunnit sitta framför datorn något på slutet...
Förkylningarna och influensorna haglar över oss just nu, hela familjen har varit sjuka i omgångar och när någon blir bättre blir någon annan sämre. Just nu är jag nog piggast av oss, Ante är förkyld men orkar jobba i alla fall. Barnen är riktigt förkylda så Kevin har varit hemma från skolan igår. Elvira åkte på sin första feber i helgen, hade hela 37,9 grader som mest så det blev inte så mycket. Men sedan har hon haft raketmage i veckan och vi trodde det berodde på förkylningen men då hade vi nog fel... för helt plötsligt, utan att hon har dreglat särskilt mycket eller varit svullen i mun så tittade hennes två första tänder ut igår!! :-) Två små, små risgryn har kommit fram nere - hur gulligt som helst!
Utöver alla förkylningar händer det inte så mycket här. Vi har renoverat upp matrummet och jag blev supernöjd. Nu fattas bara lite nya bokhyllor, en vägglampa, en spegel och något mer att sätta upp på väggarna men ska på en tripp till Ikea senare i vår så ska handla lite där då.
Fick ett inte oväntat men ändå hårt besked för ett par veckor sedan… Transportstyrelsen hade skickat brev till mig. Varför undrade jag då… ingen av bilarna står ju på mig… Lite förbryllad öppnade jag brevet och där, pang, så fick jag besked om att jag blivit gammal… Körkortsförnyelse! 10 år sen jag tog körkortet… svår att fatta för det känns inte alls så. Men å andra sidan, om jag blickar tillbaka så inser jag ju hur mycket jag hunnit med sedan jag fyllde 18 år och då känns det inte riktigt lika knasigt…
Nu ska jag mysa lite med de sjuka små här hemma, men passar på att lägga in lite bilder på älsklingarna.
Kram till er alla!
Kevin i snökojan
Elvira strålar
Lillans första smakportion
Äntligen lite varmare väder!
Tyvärr är sambon och Elvira fortfarande förkylda men jag och Kevin har njutit av vädret ute! Gym i all ära men ingen träning kan nog mäta sig med att springa upp och ned i pulkbacken, åka en massa bob och pulka och tokskratta med sin 6 åring! Hur härligt som helst att lyssna på sitt barns ohejdade skratt när han sladdar nerför backen, helt obetalbart. Så mysigt och värmande!
Elviras förkylning börjar äntligen vända nu, hon har varit rätt så risig i veckan och i fredags hade hon aningen tungt att andas så vi fick åka in till vårdcentralen. Där fick hon andas in adrenalin för att vidga luftvägarna och det fungerade riktigt bra - skönt! Man blir ju så orolig trots att man vet att det inte är någon fara, hon var ju ändå rätt pigg och hade fin färg och åt bra.
Längtar en massa till helgen, min kompis Nina, Elvira och jag ska åka ner till vår kompis Annelie och ha mysig tjejhelg. Gissar att det blir en massa smarrig kinamat, besök till Godishuset och en hel del TV spel. Supermario på deras Supernintendo är en klassiker som aldrig blir tråkig..! :-)
Kevin och Ante får stanna hemma men jag gissar att det blir en hel del skoter för dem om vädret tillåter, så de får garanterat en härlig grabbhelg!
Nu ska jag fixa lite kvällsfika till Kevin, ha det bra alla därute!
Grå marsdag...
... och ännu mera snö! Ja, jag tycker nog egentligen att det fortfarande är rätt mysigt med all snön, speciellt om man som jag inte tvingas ut i den. Men jag kan förstå alla som är less, speciellt de som måste hålla till mycket efter vägarna.
Natten mot igår blev barnen förkylda, lillan hostar och snuvar och Kevin fick ordentlig hosta som emellanåt går över i krupphosta. Fick bra medicin utskriven igår så nu hostar han inte alls lika mycket. Fick lite ångest eftersom det funnits många fall av RS viruset nu men å andra sidan har ingen av dem feber så det är nog ingen fara. Svininfluensan var jag aldrig rädd för med RS viruset tycker jag är lite otäckt... Kevin har varit hemma från skolan igår och idag men som det ser ut nu så kan han nog åka till skolan imorgon, bara han inte blir sämre.
Ante och jag har också fått oss en släng av förkylningen men än så länge är det hanterbart i alla fall och vi får hoppas att vi håller oss på benen.
Jag vill slutligen tacka alla som bidragit till Spädbarnsfonden, det lilla man kan göra kanske gör en enorm skillnad i slutändan och jag hoppas väldigt mycket på forskningen. Inget kan ju rädda vår Alex men jag hoppas verkligen att andra i framtiden ska skonas från en liknande fruktansvärd förlust!
Spädbarnsfonden och Solvända
Idag vill jag slå ett slag för Spädbarnsfonden. Det är nämligen så att omkring 700 barn dör per år i Sverige i sin mammas mage och det är den vanligaste dödsorsaken bland barn idag. Däremot forskas det oerhört lite i detta och staten skänker endast 200 000 kr per år till forskningen. Mycket märkligt!
Spädbarnsfonden finns för att stödja de familjer som förlorar spädbarn och de vill stötta forskningen så att denna stora siffra på 700 barn per år kan minska och det ernorma lidandet för så många familjer kan sänkas. Vi fick aldrig något svar på varför Alex dog och det är tungt att bära detta med sig, att aldrig få svar på vårt VARFÖR?...
Om det funnits en förklaring kanske det också skulle kunna hjälpa andra i framtiden, något som man kunde forska vidare på så att detta kan undvikas och förebyggas för andra små barn och familjer.
På Spädbarnsfondens hemsida, http://www.spadbarnsfonden.se/, kan man beställa Solvända-pins för 30 kr styck plus frakt där pengarna går till denna forskning om spädbarnsdöd som så väl behövs. Det går också tända ett ljus för någon och därigenom skänka 100 kr till forskningen. Ett annat alternativ är att sms:a ordet solvända till nummer 72 930 så skänker man 50 kr till forskningen.
Jag hoppas och tror att det finns svar därute på vårt och andras VARFÖR och att genom mer och intensivare forskning kan vi i framtiden hindra dessa katastrofer för andra familjer. Stöd gärna denna fond och hjälp oss i kampen mot spädbarnsdöden.
