moonlander

Visst är det märkligt? Hur jag lämnar ut mig så naken här på internet? Hur jag hasplar ur mig mina tankar och känslor rakt ut i den virtuella världen som kan nås av varje människa på en enkel knapptryckning.

Jag rynkar pannan och funderar på vad som egentligen hänt. Det började med att jag skulle skriva om Alex. Jag bestämde att jag aldrig skulle riska att glömma de små detaljerna kring honom och därför skulle jag skriva ner allt så noggrant som möjligt för min skull. Aldrig skulle jag behöva oroa mig för att inte komma ihåg vilken dag vi gjorde vad, hur och när allt skedde osv. Så jag skrev. Allt jag kom på.

Under tiden dök tanken upp att det kunde ju också vara bra för släkten att få tillgång till den här berättelsen. De fick ju en så kort upplevelse och tid med honom, närmsta familjen såg honom bara under en dag, många bara vid ett tillfälle. Och våra vänner fick ju aldrig träffa honom, har bara ett minne av en mage som växte och sedan en grav där de hört att han ligger men inte själva sett hur han lades där.

Så med denna insikt som grund kom jag på idén att lägga ut berättelsen på internet. Så kunde alla i familjen, vänner och bekanta få läsa om de ville. För det är inte lätt läsning, den här berättelsen.

Sedan sa det pang! Helt plötsligt lästes jag av massor. Jag skrev och ni läste, och det kändes, hur ska jag uttrycka det, rensande kanske. Stödet ni gett genom bloggen (men även utanför den givetvis) har varit enormt, det har värmt en stelfrusen människa, gett mig styrka och mod. Mod att fortsätta skriva, mod att fortsätta lägga ut mina tankar för er att läsa. För det har hjälpt mig, det har hjäpt MIG.

Men nog slås jag av tanken att det är märkligt. För här är jag inte samma person som jag är utåt. Eller är jag kanske det?
 
Jag såg en intervju med en av Ingmar Bergmans döttrar ikväll. Den handlade om en bok som Ingmar och hans dotter givit ut tillsammans med innehållet av deras privata dagböcker som berörde döden av Ingmars fru och tillika dotterns mor. Anledningen till att de givit ut denna med allt känsligt och starkt personligt material var för att bearbeta sorgen och kanske även hjälpa någon annan i liknande situation. Men främst för att hjälpa dem själva.

Och det är väl så. Även om jag gör det i en lightvariant här och låter mina texter gå genom kraftig censur innan de publiceras så känns det bra.

Ogräs måste komma fram i dagsljus för att kunna rensas bort.

Fortfarande förkyld. Hemma från jobbet idag med. Viruset verkar inte vilja släppa greppet om mig men jag ska nog vinna till slut.

När jag var yngre och var nere av någon anledning brukade jag alltid tänka på en slogan från ett känt försäkringsbolag. Deras slogan var; "Lugn, det ordnar sig!" Vet inte om de använder sig av den idag men för ett antal år sedan stod det på var och varannan busskur och reklampelare runt om i stan. Det hjälpte liksom alltid att tänka så, för på ett eller annat sätt så ordnade det sig alltid, var det än nu var som gjorde att jag kände mig nere.

Nu funkar det inte längre att tänka så, för det kommer aldrig att "ordna sig" för oss vad gäller förlusten av Alex. Visst, det kommer att bli lättare att bära sorgen och udden kommer att nötas av men det kommer aldrig att bli bra. Det kan det ju inte för vi får aldrig honom tillbaka.

Hur ska jag nu ställa mig inför detta, vad ska jag använda för mantra för att lugna min själ? Virriga, vilsna tankar som inte går att fästa kring något konkret, svarta drömmar och nätter då jag yrar och undrar vad som är verkligt egentligen.

Måste hitta ny väg, måste vandra på okänd mark för att spåra rätt på mig själv igen.

Under natten och morgontimmarna har ångesten varit riktigt tung. Panik över olika saker har gjort det svårt att sova och tankarna har irrat iväg utan att jag har kunnat kontrollera dem.

Känner mig trött och seg nu. Klockan är 7.20 och dagen har just börjat men tröttheten är redan överväldigande. Det är så många saker som trycker i mig, så mycket som oroar mig hela tiden. Kan inte skaka av mig känslorna.

Kroppen är helt i olag, vet inte alls vad som hänt med den. Svårt att skriva här vad som egentligen är fel, vissa sakar håller jag helst för mig själv. Oroar mig även för ekonomin, den vill liksom inte riktigt gå ihop... Känner också press över att det är så mycket som måste göras nu, vi ligger efter med det mesta som måste vara gjort innan jakten i höst. Sedan är det den jäkla bergvärmepumpen som står i källaren och läcker vatten av nån anledning som vi inte vet och inte får vi tag på rörmokaren som installerade den heller... Nä, det är mycket nu! Och på allt detta sorgen efter vår son. Jag saknar honom så enormt, så otroligt mycket. Allt är så vansinnigt fel, allt är så tungt. Det kanske inte syns på mig jämt men jag är så ledsen hela tiden, så trasig inombords. Såren läker inte men jag försöker dölja dem så gott det går.

Är så dålig på att höra av mig till folk också. Tänker så mycket på alla jag borde ringa eller hälsa på men tiden rinner mellan fingrarna och dagarna går så fort. Vi jobbar sent om vartannat och kvällarna går åt till det grundläggande, laga mat, diska, tvätta, gå med hunden och givetvis försöka göra den lilla stund på dagen som vi har med vår levande son efter arbetet så bra som möjligt. Han behöver vår tid och uppmärksamhet och det är han som ska ha största fokus! Tyvärr är de stunder vi har med honom om dagen så korta...

Men sen hinner vi knappt umgås jag och sambon... Och i säng kommer vi alltid för sent så då är vi ännu tröttare dagen efter...

Är verkligen inne i en ond spiral nu - hur kommer man ut?

... trasslande bergvärmepump gillas inte...

... underbar pooldag vid havet med ännu mer underbar familj är underbart!

... begynnande magkatarr är lagom kul...

... att äntligen ha fått hem lekstugan värderas högt!

... vansinnigt mycket regn på en och samma dag borde skrotas...

... roliga nyheter från kompis får leendet att spridas från öra till öra!

Vad vore livet utan kontraster?