Spädbarnsfonden och Solvända
Idag vill jag slå ett slag för Spädbarnsfonden. Det är nämligen så att omkring 700 barn dör per år i Sverige i sin mammas mage och det är den vanligaste dödsorsaken bland barn idag. Däremot forskas det oerhört lite i detta och staten skänker endast 200 000 kr per år till forskningen. Mycket märkligt!
Spädbarnsfonden finns för att stödja de familjer som förlorar spädbarn och de vill stötta forskningen så att denna stora siffra på 700 barn per år kan minska och det ernorma lidandet för så många familjer kan sänkas. Vi fick aldrig något svar på varför Alex dog och det är tungt att bära detta med sig, att aldrig få svar på vårt VARFÖR?...
Om det funnits en förklaring kanske det också skulle kunna hjälpa andra i framtiden, något som man kunde forska vidare på så att detta kan undvikas och förebyggas för andra små barn och familjer.
På Spädbarnsfondens hemsida, http://www.spadbarnsfonden.se/, kan man beställa Solvända-pins för 30 kr styck plus frakt där pengarna går till denna forskning om spädbarnsdöd som så väl behövs. Det går också tända ett ljus för någon och därigenom skänka 100 kr till forskningen. Ett annat alternativ är att sms:a ordet solvända till nummer 72 930 så skänker man 50 kr till forskningen.
Jag hoppas och tror att det finns svar därute på vårt och andras VARFÖR och att genom mer och intensivare forskning kan vi i framtiden hindra dessa katastrofer för andra familjer. Stöd gärna denna fond och hjälp oss i kampen mot spädbarnsdöden.
Lite bilder på mina älsklingar...
Kolla in charmigaste skoterkillen! :-)
Lilla prinsessan i dopklänning! :-)
Vad mer kan man begära i livet när man har såna fantastiska underverk?
Livet...
Ibland tänker jag våra liv som ett långt tåg som rusar fram. När livet rusar på som bäst befinner man sig uppe på detta tåg och ser vyn utanför, ibland vacker och ibland stormig. När vi satt där på BB för drygt två år sedan och fick beskedet att vårt barn inte levde längre i min mage klastades vi brutalt av detta tåg. Förvirrade hamnade vi på sidan av och förstod inte alls vad som hänt. Helt plötsligt deltog vi inte längre i livet utan såg bara på medan det rusade förbi bredvid oss.
Från början var detta bara kaos. Det gick inte orientera sig i detta ingenmansland där vi tidigare aldrig varit. Vi tyckte att allt stod stilla runt oss och det liv som man var van vid var borta för alltid. Vi såg andra på tåget som passerade oss förbi, hur de levde och existerade i en värld som vi inte längre deltog i.
Nog trodde jag att det alltid skulle vara så, när man börjat kvickna till och fatta att det faktiskt var sant. Att vi för alltid skulle stå på sidan av och inte följa med övriga världen längre. Men när tiden gick så började vi nog småspringa i sakta mak vid sidan av detta tåg. Vi märkte det inte själva och jag kan inte riktigt sätta fingret på när det skedde efter vår förlust av Alex men på nåt sätt började vi hänga på igen. Och en dag utan att vi tänkte på det så var vi återigen uppe på tåget. Inte alls som de individer som kastades av livet den 20:e januari 2008. Nu har vi blivit nya männsikor, människor som saknar en del av våra hjärtan, som alltid är förändrade. Men vi är samtidigt berörda av något utöver det vanliga, vi är bland de få människor som faktiskt får dela vårt liv med en ängel. En liten, liten ängel som följer oss överallt och vakar över oss. Jag tror att det var vår ängel som hjälpte oss tillbaka till livet igen och som skänker värme och kärlek till oss på ett plan som vi inte kan förstå utan bara ana. Någonstans utanför synfältet men ändå så nära.
Vi är tillbaka i livet igen, nya männsikor och aldrig blir vi lika igen.
Oj så glad! :-)
Jag kommer inte att kunna sluta le nu...! :-))
