Solen skiner idag
Ikväll ska vi fira min farmor som fyllt 70 år! Ska ut och äta hela tjocka släkten. Det blir nog kul (och gott!). Sambon håller just nu på att sätta fast luckan till hundkojan, nu är den snart klar. Hoppas hunden inte äter upp den bara... av den provisoriska hundkojan som han har idag saknas det snart två hela väggar... han är en jäkel på att gnaga den rackaren!
Sonen är hos sina kompisar och leker, skönt för honom att få göra det. I morse lekte han begravning hemma med en docka... dockan var död sa han och det var sista gången han skulle se henne nu. Han strök henne på kinden och höll i hennes hand... det kändes i mitt hjärta att se och höra honom. Men han bearbetar ju genom leken. När vi var nere hos min sambos föräldrar under påsken gick vår son upp en morgon före oss och väkte farmor. När de varit uppe en stund sa han till farmor att han skulle se om vi levde och smög in i rummet där vi sov. S¨å vansinnigt att han ska behöva känna sådan oro när han är så liten! Han borde inte behöva det!
Det som inte syns på utsidan
Tomheten har inte minskat något. Undrar om den nånsin gör del. Alla säger ju det men är det sant? Jag känner mig så tom i magen, tycker fortfarande inte alls om att se den. Brösten är alldeles för små och konstiga. Själen och hjärtat är som två tomma universum. Totalt vaccum.
Trots detta så skrattar jag mycket. Det är rätt skönt. När någon på jobbet, i familjen eller bland mina vänner säger nåt roligt skrattar jag precis som förut. Men skrattet låter tomt och ihåligt tycker jag. Eller det känns i alla fall så. Men hur det än låter så är det i alla fall skönt. För det lyfter själen lite. En sekund.
Men usch vad orättvist livet är. När min sambo jobbade igår såg han en mamma som stod vid en bil, högröd i ansiktet och skakade om en liten flicka, kan hon varit kring två år? Flickan hade tutten i munnen och mamman skakade henne så huvudet kastades fram och tillbaka. Min sambo tvärnitade lastbilen, flög ur och frågade vad i helvete hon sysslade med. Mamman sa att det hade han inte med att göra. Spelar ingen roll skrek min sambo, du ska ändå inte göra så! Då gick mamman.
Jag hoppas verkligen hon fick sig en tankeställare och aldrig gör så mot sitt barn igen, fattar hon inte vad hon gör? Och om hon gör så på allmän plats, vad händer då bakom dörrarna? Fy fan säger jag bara, jag blir så fruktansvärt förbannad. Vad har hon för rätt att göra sin dotter illa? Och så den där lilla, lilla gnagande frågan som dyker upp i mit huvud: Varför fick hon barn, hon som gör sitt barn illa? Varför kunde inte min lilla Alex få leva?
Men shit vad jag älskar min karl som stannade och reagerade som han gjorde. Att han inte bara tittade åt ett annat håll och inte låtsades om vad han såg. Det är starkt att göra något sådant. Alla skulle inte ha gjort det.
Från det ena till det andra, jag vill passa på att tacka alla på mitt gamla jobb för presenten och kortet, en tår smög sig upp i ögat när jag fick dem, tack! = )
Ni på gamla jobbet som läser detta får gärna hälsa och tacka alla som jag känner där borta!
Skönt att komma hemifrån lite
Dagarna knyter an i varandra och nu är det snart två månader sedan vi förlorade Alex. Den 21:a mars kommer vi inte att vara hemma utan nere hos sambons föräldrar och vila ut lite. Detta blir första gången ingen av oss kommer att kunna gå till graven, Alex kommer att ligga själv i några dagar. För att det inte ska vara mörkt hos honom har vi köpt två stycken batteriljus att sätta i lyktorna och så får vi tända riktiga ljus nere i minneslunden på kyrkogården i Pålgård istället.
Har nu börjat jobba igen. Har faktiskt varit rätt skönt att komma hemifrån lite och att få tänka på något annat. Dessutom har det gjort mig så trött båda dagarna jag var där så jag har somnat som en stock på kvällen och bara vaknat när sonen smugit in till oss på natten. Att få vara så fysiskt trött är skönt som omväxling. Sedan är det rätt avslappnade att bara sitta och lyssna när de andra pratar (hockey, hockey, hockey...) även om jag själv inte orkat ta del av samtalen så mycket på rasterna och luncherna.
Nog har jag däremot känt att hjärnan inte alls fungerar som den ska, försöker ta in och lära mig så mycket som möjligt men det är lite som att försöka suga sirap genom ett sugrör... fast det går ju sakta men säkert. Jag har en bra och tålmodig lärare, tack gumman! Jobbar 50 % den här veckan och nästa sedan får vi se men nog känns det som att jag gärna fortsätter med det i alla fall i två veckor till. Får väl se vad läkaren säger.
Ute är det rätt bra väder så borde egentligen kanske gå ut med sonen men både han och jag är snörvliga så jag tror vi håller oss inne idag. Ska väl kanske börja med lite packning inför morgondagen. Sen står även dammsugaren och blänger på mig, han vill rastas genom huset och ger mig dåligt samvete för att jag försöker ignorera hans önskan... vilken rackare...
Vi gör det bara
Däremot har vi hållit i vår döda son. Vi har sjungit för honom, värmt honom i våra armar. Vi har lämnat honom ifrån oss. Det skulle även andra ha gjort. Vi gör det bara.
När jag tänker på honom och på den korta tid vi hade tillsammans på BB så rasar världen igen. Kan man säga. Men det gör den ju inte. Inte rasar världen för att jag bryter ihop och gråter, viker mig för förtvivlans tyngd. Världen snurrar ju på. Jag kliver upp igen och sätter potatispannan på spisen. Sedan äter jag mat, tittar på Bolibompa, pysslar med tvätten och gör allt detta i upprätt position.
Ännu har jag inte spenderat en hel dag under täcket. Är det nåt fel på mig för att jag får mig ur sängen varje dag? Varför har jag inte kraschat hårdare? Mitt barn är dött, mitt barn är dött och här sitter jag i rena kläder, i ett nystädat hus och skriver om det på en blogg. Varför då?
Ett barn
i alla samtal om framtiden,
i planerna, i barnvagnsinköpet,
i den nya lägenheten, i varje fortskridande vecka.
Ett barn blir ett barn i de synliga sparkarna på kvällarna,
i den kompromisslösa kärleken från första början,
från minuten man får reda på att man är gravid.
- Ur "Svarta vykort" av Marcus Birro
Ett tag sen sist...
... var det jag skrev men det har varit lite fullt upp de senaste dagarna och energin att skriva har inte funnits.
Men nu är det klart med gamla jobbet. De skippar uppsägningstiden och det känns bra. Jag kan börja direkt på nya stället när jag ska börja om igen, vilket inte är länge kvar. Jag var på nya stället och hälsade på i onsdags, hur skön stämning som helst när jag kom dit. Många kom fram och gav kramar och det är så underbart att bli bemött så när jag kommer. Jag känner mig så otroligt välkommen och det är så skönt!
Efter att jag gått runt och pratat med dem följde en av kompisarna med mig till Alex. Det blev väldigt känslosamt och det var första gången hon var dit. Jag uppskattade så mycket att hon ville följa med och visar så gärna graven. Men det var också första gången på länge jag grät där. På slutet har tårarna börjat sina lite. Fast det var skönt att släppa fram känslorna, även fast jag blir matt av det känns det alltid lite, lite bättre efteråt.
Tidigare på dagen hade jag mött en arbetskompis och åt lunch med henne på stan. Så kul att träffas - det måste vi göra om gumman! Skönt att få tänka på annat en stund och prata bort ett par timmar. Plus i kanten var ju också det fina vädret.
Igår var jag och en kompis duktiga och bakade en massa bullar, 130 st blev det! Det doftar fortfarande underbart i huset... De blev så fina och inte en plåt brändes - jag är stolt över oss!
Idag har det däremot varit tyngre igen. Jag har känt mig väldigt nere och slutkörd. På förmiddagen städade jag några hyllor nere i tvättstugan och ramlade över en kartong med barnkläder från min äldre son i storlekarna 1 år och uppåt. När jag snubblade över den (hade glömt bort att den stod där) kom alla känslor över mig igen och förtvivlan slet itu mig. Kläderna skulle ju Alex ha och de stod där och väntade på honom. Som tur var, var jag själv där nere och kunde låta alla känslor komma utan att behöva ta mig samman med en gång, behovet att få ventilera ibland är ju så stort. Senare på eftermiddagen kom storebrorsan och hans dotter förbi en sväng och fikade lite vilket piggade upp mig och efteråt kändes det bättre igen. Jag kastas så mycket fram och tillbaka mellan alla känslor men vid det här laget har jag lärt mig hur perioderna kommer och blir inte så överraskad av dem som tidigare.
En till sak som tynger mig hela tiden är att jag fortfarande läcker mjölk. Inte alls mycket, men lite kommer det ibland (typ när jag duschar) och det är en mycket jobbig påminnelse. Trodde nog att det skulle varit helt slut vid det här laget...
Kroppen min har konstigt nog en enorm längtan att röra på sig och ta ut sig fysiskt. Det första jag tänker på när jag vaknar på morgnarna är att få komma ut och röra på mig, det är nästan tvångsmässigt. Jag längtar massor efter att vägarna ska bli bara så jag kan börja springa, har väl aldrig gjort det i mitt liv (har det funnits någon mer stillasittande än mig?) och det är en helt ny känsla. Det är som att jag bara kan fokusera på att pressa mig hårdare och hårdare och blir frustrerad över att jag inte har möjlighet att ta mig ut mer än vad jag har just nu. En timme om dan är det jag hinner med ungefär, vilket är bra men inte tillräckligt. Sedan får jag alltid rätt ont i nedre delen av magen efter jag varit ute, kanske har kroppen inte riktigt återhämtat sig ännu.
Ska gå och dyka ner i soffan nu med sambon - trots att vår TV endast verkar vara utrustad med Discovery...
Uppsägning
Men även om det känns riktigt bra med nya jobbet och jag längtar efter kompisarna där så var det ändå med lite sorg jag sa upp mig. Jag har ju trots allt jobbat på gamla stället i snart tre år och stället har gett mig mycket, jag har utvecklats otroligt som person, från tyst och försynt till den jag är idag. För tre år sedan trodde jag aldrig jag skulle våga ställa mig inför en grupp människor och prata, allra minst utbilda personal och vara ansvarig för en kundtjänst. Men det kunde jag och jag tror faktiskt (är detta skrytsamt?) att jag var rätt bra på det. Så det är med en liten tår i ögat som jag nu skriver det här, jag kommer ju också att sakna de arbetskompisar jag fått på gamla stället oerhört mycket och hoppas att de alla vet vad de betyder för mig! De har ju också varit ett stort stöd i min enorma sorg.
Men vad jag lärt mig nu är att livet vänder på ett ögonblick och man måste ta tillvara på alla chanser. Det nya jobbet är en mycket fin chans för mig och jag vet att jag kommer att fortsätta utvecklas där. Hoppas bara nu att jag slipper min uppsägningstid så jag så fort som möjligt kan ge mig in i denna nystart och inte behöva ladda inför en start på gamla stället för att på några veckor ladda om igen, det skulle nog vara rätt tufft - så mycket styrka har jag nog inte ännu.
Ett litet steg
I helgen har vi verkligen varit produktiva. Sambon har jobbat på med hundens koja och grejat i garaget, jag har tokstädat förråd, garderob och klädkammare. Dessutom tömt två banankartonger som varit ouppackade sedan vi flyttade hit för drygt ett år sedan. Shit va mycket skrot man sparat, saker man inte saknat på över ett år är inte så värdefulla... Men tro inte att vi har slut på kartonger ännu, det är fortfarande flera lådor som ännu är ouppackade...
Var ute med familjen igår i skogen utanför Boviken. Så skönt att komma ut en stund och få lite frisk luft. Härligt att grilla och köra lite skoter. Jag blir inte så fasligt trött längre av att göra utflykter, det går ganska bra. Efteråt var vi hos Alex - allt hade snöat över på hans grav så vi grävde fram nallarna och blommorna lite.
Igår tog vi ett litet steg i sorgeprocessen kan man kanske säga. Vi tog bort första saken som vi tagit fram till Alex. Vi bar ner barnvagnen till källaren. Den har stått i klädkammaren i hallen och vi har inte velat bära bort den tidigare även om den stått lite i vägen, men igår kändes det okej så då åkte den ner. Filtarna som jag tvättat upp och lagt i den hamnade dels i soffan och dels i en garderob. Då var första steget taget.
