moonlander

En dag som varit något lättare än den förra
En dag som fyllts av trivialiteter och jordnära aktiviteter
Fingrar som plockat morot ur sval jord
Armar som burit fuktig tvätt
Ögon som tittat på allt som ligger nära
Tankar som stannat vid det vardagliga

        Glöm aldrig att det är gråa vardagen du saknar mest
        när kaoset är som störst

Alex blev 7 månader (eller skulle ha blivit) i torsdags, den 21:a augusti. Jag och sambon åkte till graven efter jobbet med en bukett gula blommor från trädgården. Vad mycket man tänker nu när tiden gått lite. Tänk vad han skulle gjort nu, kanske hade han kunnat krypa, sitta själv och fått sina första tänder! Han hade skrattat när vi kittat honom, lekt tittut eller blåst på hans mage. Han hade blivit arg när han inte fått som han velat och han hade kiknat av skratt när storebror busat med honom. Han hade slitit hunden i svansen och sovit mellan oss i sängen. Det hade varit en stor liten pojke vi haft hemma. Ett litet mirakel som delat våra liv.

Detta är vad som berövats oss. Ett barn, en son, en framtid, en lycka... ett helt liv som ryckts från oss. Alla dessa händelser, allt vi skulle gjort med honom, levt med honom, älskat honom.

Han finns någonstans men inte där det var tänkt. Han finns i graven, i himlen, i våra hjärtan men inte i våra armar. Men vilken lycka att vi har vår levande son, vår stora, stora kille som blir 5 år i vinter. Han finns, han lever och vi älskar honom så enormt mycket. Han och vår ängel är våra liv. Lycka och sorg på samma mynt.

Från det ena till det andra. Har åkt på en influensa, har legat i feber sedan i fredags och är helt matt i kroppen. Hoppas på att bli bättre snart så jag hittar igen lite styrka och ork. Det behövs nu.

Igår hade vi en riktigt produktiv dag hemma. Sambon jobbade till 12.00 och min underbara mormor kom förbi och hjälpte oss så nu har vi satt potatis, planterat morötter och ärtskidor. Sambon och sonen hämtade grus i Långviken och skottade in det i hundgården, hela huset dammsögs och båda toaletterna har jag städat. Tvättade nästan hela tvättkorgen tom och manglade sängkläder och handdukar. Var även och handlade med sonen och på hemvägen åkte jag förbi Alex.

Det är så fint hos lillgubben nu. Blommorna har vuxit mycket och efter att de gallrat ur skogen mot havet så ser vi nu lite av havsviken från hans grav. Det är så rofyllt och vackert där. Men stenen hade inte kommit. Jag hoppas den gör det idag!

På kvällen gjorde vi en riktigt huslig middag, hemmagjord chili con carne med årets första rabarberkräm från vår rabarberplanta till efterrätt. För att fortsätta på husmorstemat så kokade jag mormorsaft på kvällen... Vilken dag!

Tänkte för övrigt säga en sak till alla läsare som inte träffar mig så ofta. Vanligtvis skriver jag inlägg på bloggen på mina mindre bra dagar. Därför kanske det ser ut som att jag är väldigt nere och trött mestadels jämt men så är det egentligen inte. Jag har även många bra dagar och speciellt de sista har varit ovanligt bra. Vädret gör nog sitt och att ha sommar och semester runt hörnet känns väldigt skönt.  Ni som träffar mig ofta ser nog att det är rätt ok överlag.

Trött idag.

Pollensäsongen har slagit till på ett par dagar och nu sitter jag här med rinnande och kliande ögon och näsa. Huvva.

Jag känner av helgen väldigt mycket. Det känns enormt skönt att vi fick så mycket målning gjord och jag är oändligt tacksam för all hjälp vi fick men baksidan av myntet är att det har sugit musten ur mig helt. Jag blir så trött och slut av att ha många bollar i luften, återigen måste jag tvinga mig själv att acceptera att jag inte är gamla vanliga jag. Jag känner inget under tiden det är mycket men blir vansinnigt slutkörd i efterhand. I helgen har vi tänkt gå i exil hemma, vi stänger av mobilerna och håller oss till varandra för att hitta igen varandra och ladda om batterierna. Måste samla kraft igen.

Jag hoppas gravstenen kommer snart, har svårt att vänta. Vill se hur den blev och vill ha den på plats så vi får göra i ordning på graven. Jag vet att jag skrivit att jag tänkte lägga ut en skiss här men dokumenten jag fått är pdf:er på flera sidor så ni får vänta tills stenen står på plats och jag kan lägga ut foton istället.

Jag har fortfarande så enormt svårt för att anpassa mig till verkligheten tycker jag. Det är svårt att känna sig hemma på jobbet, känner mig fortfarande dum och malplacerad. Ofta råder en glad och lättsam stämning där men jag känner inte att jag kan ta del av den, känns som jag står mycket på sidan av och tittar på. Jag försöker verkligen "bli en i gänget" men det är verkligen inte lätt och det är jättesvårt att ta plats. Men fortsätter jag försöka blir det säkert bättre. Det går däremot bättre om jag sitter på raster med en eller ett par arbetskamrater, då känner jag mig mer trygg och får lätt för att prata, i större grupper glider jag undan och vet inte vad jag ska säga eller hur jag ska vara.

Kan man säga att man redan längtar efter helgen på tisdag afton? Jo, då, jag gör det i alla fall. Den här veckan är nog bara en sådan som jag måste ta mig igenom så gott det går.

Men jag har en liten morot i fjärran, helgen den 6:e juni kommer min underbara vän från Sandviken upp med sin sambo och jag längtar så enormt efter att få träffa henne, är ca 1,5 år sedan sist. Det ska bli underbart! Hon har varit ett så fantastiskt stöd under min sorg från dag ett. Hon och hennes sambo förlorade sin son i november 2006 och hon har förstått mig på ett plan som ingen annan kunnat göra. Längtar efter dig vännen!

Jag vill idag rikta ett enormt tack och en stor kram till alla underbara själar som hjälpte till med målningen av vårt hus i helgen! Det känns otroligt skönt och det är helt otroligt vad mycket vi hann med.

Målningen har hängt som en sten på mina axlar sedan vi köpte huset och jag kan inte påstå att jag känt mig laddad för det efter allt som hänt. Men nu har vi gjort allt vi planerade  plus en hel sida till, härligt!

Ni som hjälpte oss - tack så mycket, ni är underbara och ni ska veta att det känns så skönt nu att det är gjort! Många pussar och kramar till er alla!

Efter många om och men kommer nu till slut ett nytt inlägg... många är det som undrat när det ska komma men sanningen är att jag inte alls har haft ork eller tid att skriva, känslan för det har inte funnits.

Men nu har behovet gjort sig påmint igen. Det finns en tanke, eller snarare en vilja hos mig som längtar ut. Just viljan längtar ut...

Jag har kommit på att jag inte längre vill försöka komma igen, jag vill inte anpassa mig efter världen och jag vill inte att något ska bli bättre just nu. Jag vill inte det.

Det jag vill är att få befinna mig i den sfär jag lever i nu, framsteg vill jag inte alls göra. Istället för att försöka anpassa mig till världen runt omkring vill jag att den nu ska anpassa sig efter mig. Jag vill bli accepterad i den fas jag är i nu. Framtiden är ljusår bort och den kan och vill jag inte leta efter, då tappar jag bort mig nu. Jag har en liten, liten vag stig att vandra efter och tittar jag upp för att se efter Framtiden tappar jag bort den, det har jag nu gjort massvis med gånger och kommer då alltid tillbaka på ruta ett igen... Jag känner mig rätt trygg i min sorg nu och den är inte mördande utan närvarande och nödvändig. Alex finns i den och jag vill ha honom och sorgen väldigt nära mig just nu.

Jag har idag beställt gravstenen, nu har vi bestämt oss efter att ha funderat och åter funderat i veckor. Axlarna kändes med ens lättare när det var klart och jag fick veta att den garanterat ska vara klar innan midsommar. Men hoppas för mycket på det vågar jag inte, saker brukar ju inte bli som man önskar sig dem.

Annars händer det inte så mycket i mitt liv nu. All tid och energi går till jobbet där det för min del är lite väl stressigt nu. Jag känner att jag har svårt med koncentration och närvaro vilket inte gör det lättare. På kvällarna har vi stökat på med planteringar, krattning, bakning, städning, planering och massor med annat vilket är både skönt men också stressande. Jag älskar att baka och pyssla med mina små plantor men städningen, tvätten, planering och allt annat känns kvävande och tömmer mig helt. Däremot har vi haft mycket besök och umgåtts mycket med familj och vänner på slutet vilket ger mig energi och lyfter mig lite. Jag älskar att det kommer folk på besök för då känner jag mig närvarande och det är underbart att de inte drar sig undan från oss. Däremot har jag inte haft lika mycket ork att själv åka bort och hälsa på alla utan är glad för att de kommer till oss istället.

Slutligen: Jag ska försöka ta och lägga ut den skiss vi har på gravstenen här på bloggen när jag orkar det, så då får alla som vill se den.

Dagarna knyter an i varandra och nu är det snart två månader sedan vi förlorade Alex. Den 21:a mars kommer vi inte att vara hemma utan nere hos sambons föräldrar och vila ut lite. Detta blir första gången ingen av oss kommer att kunna gå till graven, Alex kommer att ligga själv i några dagar. För att det inte ska vara mörkt hos honom har vi köpt två stycken batteriljus att sätta i lyktorna och så får vi tända riktiga ljus nere i minneslunden på kyrkogården i Pålgård istället.

Har nu börjat jobba igen. Har faktiskt varit rätt skönt att komma hemifrån lite och att få tänka på något annat. Dessutom har det gjort mig så trött båda dagarna jag var där så jag har somnat som en stock på kvällen och bara vaknat när sonen smugit in till oss på natten. Att få vara så fysiskt trött är skönt som omväxling. Sedan är det rätt avslappnade att bara sitta och lyssna när de andra pratar (hockey, hockey, hockey...) även om jag själv inte orkat ta del av samtalen så mycket på rasterna och luncherna.

Nog har jag däremot känt att hjärnan inte alls fungerar som den ska, försöker ta in och lära mig så mycket som möjligt men det är lite som att försöka suga sirap genom ett sugrör... fast det går ju sakta men säkert. Jag har en bra och tålmodig lärare, tack gumman! Jobbar 50 % den här veckan och nästa sedan får vi se men nog känns det som att jag gärna fortsätter med det i alla fall i två veckor till. Får väl se vad läkaren säger.