Kan inte ta del av verkligheten
Trött idag.
Pollensäsongen har slagit till på ett par dagar och nu sitter jag här med rinnande och kliande ögon och näsa. Huvva.
Jag känner av helgen väldigt mycket. Det känns enormt skönt att vi fick så mycket målning gjord och jag är oändligt tacksam för all hjälp vi fick men baksidan av myntet är att det har sugit musten ur mig helt. Jag blir så trött och slut av att ha många bollar i luften, återigen måste jag tvinga mig själv att acceptera att jag inte är gamla vanliga jag. Jag känner inget under tiden det är mycket men blir vansinnigt slutkörd i efterhand. I helgen har vi tänkt gå i exil hemma, vi stänger av mobilerna och håller oss till varandra för att hitta igen varandra och ladda om batterierna. Måste samla kraft igen.
Jag hoppas gravstenen kommer snart, har svårt att vänta. Vill se hur den blev och vill ha den på plats så vi får göra i ordning på graven. Jag vet att jag skrivit att jag tänkte lägga ut en skiss här men dokumenten jag fått är pdf:er på flera sidor så ni får vänta tills stenen står på plats och jag kan lägga ut foton istället.
Jag har fortfarande så enormt svårt för att anpassa mig till verkligheten tycker jag. Det är svårt att känna sig hemma på jobbet, känner mig fortfarande dum och malplacerad. Ofta råder en glad och lättsam stämning där men jag känner inte att jag kan ta del av den, känns som jag står mycket på sidan av och tittar på. Jag försöker verkligen "bli en i gänget" men det är verkligen inte lätt och det är jättesvårt att ta plats. Men fortsätter jag försöka blir det säkert bättre. Det går däremot bättre om jag sitter på raster med en eller ett par arbetskamrater, då känner jag mig mer trygg och får lätt för att prata, i större grupper glider jag undan och vet inte vad jag ska säga eller hur jag ska vara.
Kan man säga att man redan längtar efter helgen på tisdag afton? Jo, då, jag gör det i alla fall. Den här veckan är nog bara en sådan som jag måste ta mig igenom så gott det går.
Men jag har en liten morot i fjärran, helgen den 6:e juni kommer min underbara vän från Sandviken upp med sin sambo och jag längtar så enormt efter att få träffa henne, är ca 1,5 år sedan sist. Det ska bli underbart! Hon har varit ett så fantastiskt stöd under min sorg från dag ett. Hon och hennes sambo förlorade sin son i november 2006 och hon har förstått mig på ett plan som ingen annan kunnat göra. Längtar efter dig vännen!
Hej!
Förstår att det känns påfrestande på jobbet, men jag hoppas innerligt att alla där förstår vad du gått igenom och ger dig den tid du behöver.
Det är mycket som händer där på väldigt kort tid och sånt suger verkligen musten ur en.
Om du känner för att prata och umgås lite öga mot öga så vet du vart du finner mig. Jag är det där mörka molnet på andra sidan lokalen som egentligen inte har tid till att ta rast. Men ryck mig i nackskinnet och bär ut mig till fikarummet så ska du se att jag tar mig tid :-)
Hej gumman!
Jag längtar jag med tills vi ses!! Ber så hemskt mycke om ursäkt att det blev så kort på telefon igår, hjärnan går på högvarv inför nya jobbet och alla sysslor hemma hopar sig.. Det ska bli jättekul att få komma till er och umgås lite.. se hur fint huset blev när ni målat!! Ni har varit så duktiga nu under veckan och passa verkligen på att ta igen er under kommande helg!! Jag ringer en sväng ikväll igen, om det är ok.
Massor av kramar
Katri
Det är nog kanske inte så konstigt att du är helt utpumpad på energi med tanke på allt som hänt, och det måste nog få vara så. Jag tror inte att det finns någon därute som förväntar sig att ni ska ha orken och energi som förut och vara på topp varje dag. Ingen människa klarar av det. Ta en dag i sänder och ta just den dagen som den kommer. Sorgen och saknaden efter Alex är ju ingenting som försvinner över natten utan kommer alltid att vara en del av erat liv. (vårat med) Världen finns kvar därute och känn dig inte tvingad att hoppa på den förrän DU känner dig redo. Åk lite snålskjuts bara... Du vet att jag gärna skrattar med dig, och om du vill gråta, så gråter jag med dig. Jag hoppas att du känner det.
Det blev nog lite klyschigt och plumt det här, men jag menar bara väl.
Det skulle vara med en kram i det förra inlägget, men du får den här i stället. =)
*BAMSEKRAM*
Hej gumman!
Jag kan inte göra annat än att hålla med Therese här ovan. Det finns ingen som kan förstå det ni går igenom. Men ni har det viktigaste av allt för att klara det. Ni har familjer, ni har varann , ni har Kevin och ni har massor med underbara vänner som älskar er och stöttar er i vått och trött.
Vi är en av de :-) Älskar er Puss & kram Linda, Chrille & Ginza
Hej gumman. Äntligen är det helg. Så underbart.
Hoppas ni får det lugnt och skönt.
Kram
Sköt om er och så får vi försöka ses framöver när du känner för det!
Jättekramar från mig
