Kvällstankar...
Jag rynkar pannan och funderar på vad som egentligen hänt. Det började med att jag skulle skriva om Alex. Jag bestämde att jag aldrig skulle riska att glömma de små detaljerna kring honom och därför skulle jag skriva ner allt så noggrant som möjligt för min skull. Aldrig skulle jag behöva oroa mig för att inte komma ihåg vilken dag vi gjorde vad, hur och när allt skedde osv. Så jag skrev. Allt jag kom på.
Under tiden dök tanken upp att det kunde ju också vara bra för släkten att få tillgång till den här berättelsen. De fick ju en så kort upplevelse och tid med honom, närmsta familjen såg honom bara under en dag, många bara vid ett tillfälle. Och våra vänner fick ju aldrig träffa honom, har bara ett minne av en mage som växte och sedan en grav där de hört att han ligger men inte själva sett hur han lades där.
Så med denna insikt som grund kom jag på idén att lägga ut berättelsen på internet. Så kunde alla i familjen, vänner och bekanta få läsa om de ville. För det är inte lätt läsning, den här berättelsen.
Sedan sa det pang! Helt plötsligt lästes jag av massor. Jag skrev och ni läste, och det kändes, hur ska jag uttrycka det, rensande kanske. Stödet ni gett genom bloggen (men även utanför den givetvis) har varit enormt, det har värmt en stelfrusen människa, gett mig styrka och mod. Mod att fortsätta skriva, mod att fortsätta lägga ut mina tankar för er att läsa. För det har hjälpt mig, det har hjäpt MIG.
Men nog slås jag av tanken att det är märkligt. För här är jag inte samma person som jag är utåt. Eller är jag kanske det?
Jag såg en intervju med en av Ingmar Bergmans döttrar ikväll. Den handlade om en bok som Ingmar och hans dotter givit ut tillsammans med innehållet av deras privata dagböcker som berörde döden av Ingmars fru och tillika dotterns mor. Anledningen till att de givit ut denna med allt känsligt och starkt personligt material var för att bearbeta sorgen och kanske även hjälpa någon annan i liknande situation. Men främst för att hjälpa dem själva.
Och det är väl så. Även om jag gör det i en lightvariant här och låter mina texter gå genom kraftig censur innan de publiceras så känns det bra.
Ogräs måste komma fram i dagsljus för att kunna rensas bort.
En tanke som slagit mig i övrigt Linda är att du har ett fantastiskt fint språk och oavsett innehåll skriver väldigt bra. Som litteraturvetarnörd och svensklärare måste jag erkänna att jag gillar att läsa din blogg även för att du förmåar att uttrycka dig så väl. Det är personligt och lättläst i en fin kombination och du har ett sådan vackert bildligt språk. Jag tror att du skulle kunna skriva för en än större publik om du skulle känna för det en dag. Med det menar jag inte att du nödvändigtvis ska skriva om detta (om du inte vill förstås) men att du rent allmänt har en talang för att uttrycka dig så att du verkligen förmedlar en känsla.
Kram
Jag har sagt det förr och jag säger det igen du är en helt underbar människa som jag aldrig ngsin kommer att sluta förundras över. Ditt sätt att skriva är helt otroligt och man blir såå fängslad i det du printar ner. S¨fortsätt med det. Det är ett stor nöje att få ha dig som min vän bara så du vet :-)
Saknar dig. kramar Linder
Ja jag kan inte mer än hålla med föregående. Du skriver på ett så målande sätt och ett gripande sätt. Och det är nog som du säger att skrivandet är ett sätt att bearbeta allt. Ta hand om dig.
Kram
