moonlander

Alex blev 7 månader (eller skulle ha blivit) i torsdags, den 21:a augusti. Jag och sambon åkte till graven efter jobbet med en bukett gula blommor från trädgården. Vad mycket man tänker nu när tiden gått lite. Tänk vad han skulle gjort nu, kanske hade han kunnat krypa, sitta själv och fått sina första tänder! Han hade skrattat när vi kittat honom, lekt tittut eller blåst på hans mage. Han hade blivit arg när han inte fått som han velat och han hade kiknat av skratt när storebror busat med honom. Han hade slitit hunden i svansen och sovit mellan oss i sängen. Det hade varit en stor liten pojke vi haft hemma. Ett litet mirakel som delat våra liv.

Detta är vad som berövats oss. Ett barn, en son, en framtid, en lycka... ett helt liv som ryckts från oss. Alla dessa händelser, allt vi skulle gjort med honom, levt med honom, älskat honom.

Han finns någonstans men inte där det var tänkt. Han finns i graven, i himlen, i våra hjärtan men inte i våra armar. Men vilken lycka att vi har vår levande son, vår stora, stora kille som blir 5 år i vinter. Han finns, han lever och vi älskar honom så enormt mycket. Han och vår ängel är våra liv. Lycka och sorg på samma mynt.

Från det ena till det andra. Har åkt på en influensa, har legat i feber sedan i fredags och är helt matt i kroppen. Hoppas på att bli bättre snart så jag hittar igen lite styrka och ork. Det behövs nu.