moonlander

Ibland känns det som att jag hela tiden vandrar sida vid sida med döden. Inte på något självdestruktivt sätt utan mer som att jag delar mitt liv med döden och att den finns närvarande hela tiden. Som att den finns i strax utanför utkanten av synfältet och precis bortanför mina armars räckhåll.

Tro inte fel nu alla, det jag menar är att döden på något vis känns naturlig, något som är helt svart och vitt mitt i allt som är luddigt i livet. Inget kan ju egentligen vara mer svart och vitt än just döden. Vi ska alla dö en dag, spelar ingen roll hur mycket pengar eller makt man har, döden kommer ändå.

Jag är inte på något vis rädd för min egen död. Jag är övertygad om att något större väntar på mig och att Alex finns på andra sidan. Däremot är jag fruktansvärt, enormt rädd för att någon i min familj eller vänskapskrets ska dö och att jag åter ska drabbas av en sådan grym förlust. Jag kan inte föreställa mig något värre. Jag lever hela tiden med rädslan för det. Varje gång det ringer på telefonen eller jag får ett sms knyter det sig en aning i magen och jag blir skiträdd för att det är dåliga nyheter som ska meddelas.

Antar att jag kommer att leva med den här oron en längre tid, rädslan för att katastrofen alltid lurar runt nästa hörn.

Livet är så skört, så bräckligt, hur ska man kunna leva fullt ut med den insikten?