Ångest
Känner mig trött och seg nu. Klockan är 7.20 och dagen har just börjat men tröttheten är redan överväldigande. Det är så många saker som trycker i mig, så mycket som oroar mig hela tiden. Kan inte skaka av mig känslorna.
Kroppen är helt i olag, vet inte alls vad som hänt med den. Svårt att skriva här vad som egentligen är fel, vissa sakar håller jag helst för mig själv. Oroar mig även för ekonomin, den vill liksom inte riktigt gå ihop... Känner också press över att det är så mycket som måste göras nu, vi ligger efter med det mesta som måste vara gjort innan jakten i höst. Sedan är det den jäkla bergvärmepumpen som står i källaren och läcker vatten av nån anledning som vi inte vet och inte får vi tag på rörmokaren som installerade den heller... Nä, det är mycket nu! Och på allt detta sorgen efter vår son. Jag saknar honom så enormt, så otroligt mycket. Allt är så vansinnigt fel, allt är så tungt. Det kanske inte syns på mig jämt men jag är så ledsen hela tiden, så trasig inombords. Såren läker inte men jag försöker dölja dem så gott det går.
Är så dålig på att höra av mig till folk också. Tänker så mycket på alla jag borde ringa eller hälsa på men tiden rinner mellan fingrarna och dagarna går så fort. Vi jobbar sent om vartannat och kvällarna går åt till det grundläggande, laga mat, diska, tvätta, gå med hunden och givetvis försöka göra den lilla stund på dagen som vi har med vår levande son efter arbetet så bra som möjligt. Han behöver vår tid och uppmärksamhet och det är han som ska ha största fokus! Tyvärr är de stunder vi har med honom om dagen så korta...
Men sen hinner vi knappt umgås jag och sambon... Och i säng kommer vi alltid för sent så då är vi ännu tröttare dagen efter...
Är verkligen inne i en ond spiral nu - hur kommer man ut?
Ha inte dåligt samvete och må dåligt över att du inte hinner höra av dig till vännerna. Vi finns här för dig ändå. Vi vet vad du går igenom och vi finns här för dig. Tänker på dig! Stora kramen till dig.
Ville bara skriva att jag tänker på er och att hoppas att ni tar er starkare igenom allt dag för dag.
Den där ångestkänslan och den totala vanmakten över allt, fasaden utåt att allt är bra, frustrationen över tiden och pengarna som aldrig räcker till och det dåliga samvetet av att man inte är en bra förälder då man mår dåligt... kan komma utifrån många situationer i livet och att ni inte är ensamma om att känna så, även om ju er sorg efter lille Alex givetvis är fruktansvärd. Försöker själv hålla huvudet ovanför ytan med arbetslöshet och förnedrande besök hos socialtjänsten för att försörja mig trots sju års högskoleutbildning med pressen att kunna ta hand om mig och mitt barn. Det är många dagar då även jag känner att jag inte vet hur jag ska ta mig ur allt och alla samtidiga krav som ställs i onda cirklar.
Det går inte att jämföra med er sorg förstås men jag vill bara att du ska kunna tänka att ni har all rätt i världen att må dåligt och att världen trots allt inte bara existerar av sådana där superpiffiga, alerta stålmänniskor som mår tipptopp och är superbra föräldrar i alla lägen. Ibland kanske det kan vara skönt att känna att det inte är något fel på en för att man känner sig fast i en ond cirkel av vanmakt, det händer och förr eller senare tar man sig ut. Det måste man och jag tror att ni liksom jag förr eller senare kommer att komma ut på andra sidan och en dag känna att det lättat litegrann och att sorgen blivit mer hanterbar.
Tänker mycket på er och önskar er allt bra. Har ni tiden och energin att någon gång vara i Umeå-trakterna så hör av er får ni hemskt gärna komma in på kravlöst fika eller nåt! :)
Bästa hälsningar från Umeå
Det är klart att du inte ska ha dåligt samvete för att du inte hinner höra av dig... Det har jag också ska du veta... Jag tror att det automatiskt blir så på sommar/höst när man har blivit så vuxna som vi... Vi har mycket för oss helt enkelt...
Försök att inte känna stress över att hinna göra så mycket, det mesta går faktiskt att skjuta på tills nästa sommar (även om både du och jag är dåliga på det...) Det ordnar sig... Världen går inte under för att man inte har hunnit med riktigt allt man tänkt...
Stora kramar på er alla tre och du vet var vi finns när du behöver oss...
Vänner är de som finns där även om man inte är duktig på att höra av sig! Tänker på er och snart får jag se dig lite oftare i alla fall ett par arbetsdagar i veckan. Finns här om och när du behöver mig. Sköt om er familj. Strunta i att göra sånt som inte är livsviktigt. Dammet finns kvar till en annan dag - ta vara på tiden ni har tillsammans istället. Vi hörs och ses förhoppningsvis snart. Kramar Ann
