moonlander

När söndag den 20:e blivit till måndag den 21:a tog barnmorskan och en undersköterska in din pappas säng så han skulle få vila lite. Vi lade oss ner lite och började prata om namn till dig. Vi hade inte bestämt några namn innan men tyckte nu att det var dags att bestämma. Jag har alltid gillat pojknamnen Wilmer och Alex. Din pappa tyckte Alex var fint och vi bestämde att du skulle heta det om du var en pojke. Eftersom din storebror fått sina mellannamn från pappas sida bestämde vi att du skulle få mellannamnen från min sida. Så bestämdes att du skulle heta Karl Alex Mikael Jonsson om du var en pojke. Sedan funderade vi på flicknamn. Din pappa sade att han tyckte att Clara var fint och det tyckte även jag. Så snabbt bestämdes att om du var en flicka skulle du få namnen Linda Clara Kristina Jonsson.

Lite senare på natten började jag känna mig rätt skakig. Jag var väldigt nervös inför förlossningen och lite orolig för hur det skulle gå eftersom du inte levde, även hur det skulle kännas när du tillslut kommit ut till oss.

Ryggmärgsbedövningen började snart tappa lite styrka och för att lindra smärtan och nervositeten gjorde barnmorskan ordning duschen i förlossningsrummet till mig. Sedan tog jag en lång dusch som både lindrade smärtan lite och fick mig att slappna av. Då värkarna tillslut gjorde för ont för att jag skulle kunna sitta upp gick jag ur duschen och vid tio i tre på natten fick jag en extra dos av ryggmärgsbedövningen. Nu lade jag mig i förlossningssängen och sedan föddes du, klockan 03.41, natten den 21:a januari 2008. Du var så fin, så vacker, vår efterlängtade, älskade pojke. Barnmorskan lade dig på mitt bröst och jag höll dig, din pappa och jag strök dig, smekte dina kinder och kände på dig. Din pappa klippte av navelsträngen. Sedan myste vi med dig, tog flera bilder och känslorna var så blandade. Dels var vi så stolta över dig, så glada att du äntligen var här. Men sorgen och smärtan över att du inte levde var enormt stor. Vi hade så gärna önskat få höra dig skrika, se dina underbara små ögon, fått ha dig levande här med oss.

När vi kände oss redo lyfte pappa och barnmorskan dig och bar dig bort till badbaljan. Barnmorskan badade dig, sedan vägde och mätte hon dig. En stor fin pojke var du, 3,475 g och cirka 52 cm lång. Sedan hjälptes pappa och barnmorskan åt att ta hand- och fotavtryck och en liten lock av ditt hår som fästes på samma papper som avtrycken. Du var en liten lintott, hade precis samma hårfärg som mig.

Efter detta klädde din pappa på dig med de nya kläder som vi tagit med, de med ugglor på. Du hade så stora fötter och det var på håret att tossorna passade. Sedan tog vi flera kort med dig och lade dig sedan i BB-vagnen. Där togs ännu fler kort. Därefter duschade jag och pappa plockade ihop våra saker från förlossningsrummet och vi gick tillbaka till BB-rummet.

Nu fick vi chans att ta det lite lugnt med dig. Bara vara med dig en stund. Vi fick in fika på rummet och efter att vi fikat ringde vi till våra föräldrar och berättade att du kommit till världen. Nu bestämdes också att farmor och farfar skulle komma upp till oss. Efter den här natten var vi rätt trötta och vi vilade en stund innan frukost.

   Tiden med dig 

På förmiddagen, vid lunchtid, kom din farmor och farfar upp till oss. De fick träffa dig och strök dig på kinden och tittade på dig. Du var så vacker, vår lille son. Många tårar fälldes för sorgen över att du inte levde var överväldigande. Under morgonen hade vi bestämt att hålla en namngivningsceremoni för dig och vi bjöd in våra familjer till klockan fyra. Under dagen besökte sjukhusets diakon oss och även sjukhusprästen besökte oss så vi fick veta hur ceremonin skulle gå till. Mormor, morfar och storebror kom vid tvåtiden och din storebror var först lite avvaktande, men sedan pratade han också med dig och kände lite på dig. Strax före fyra kom dina morbröder med respektive, gammelmormor och farbror med familj. Alla tittade de på dig, kände på dig och tog dig till sig. Sedan gick vi tillsammans ner till andaktsrummet.

Din namngivningsceremoni var mycket känslofylld. Den var så vacker, vi inledde med psalmen Tryggare kan ingen vara, sedan läste diakonen upp ett utdrag ur Sommarlandet, en text om hur vi bemöts på andra sidan efter vår död. Efter det bad vi en bön och läste upp ditt namn. Sedan tändes fem ljus av sjukhusprästen. Det mittersta för dig, Alex. På var sida om ditt ljus tändes två för din pappa, mig och din bror. De två yttersta tändes för vår släkt och våra vänner. Efter det spelades pianomusik och vi fick alla gå fram till ett ljusfat där ett ljus tänts i mitten. Vi fick alla tända var sitt böneljus som placerades runt det mittersta och tillslut bildades en perfekt cirkel i ljuskrukan. Det här ögonblicket var mycket gripande och betydelsefullt. Sedan spelade en solist vid pianot och sjöng Jag vill alltid älska, skriven av Carola. Hon sjöng mycket vackert och texten handlar om att inte ett enda barn får förgäves liv någon gång. Efter sången bad vi en till bön och sedan avslutades ceremonin med Gud som haver barnen kär. Därefter satt din pappa och jag vid dig och våra familjer samlades kring oss för att få vara med dig. Din storebror satt med oss en stund och sedan lekte han med sina kusiner. Det var skönt för honom att få leka lite efter alla tårar som fällts under ceremonin.

Många foton togs och vi tog den tid vi behövde för att ta tillvara på denna stund. För våra släktingar var det här den sista gång de fick träffa dig, så de tog vara på den lilla tid de fick.

När alla kände sig redo för att bryta upp bestämdes att vi skulle äta middag tillsammans på pizzerian vid sjukhuset. Vi gick alla upp med dig till vårt rum igen och sedan gick vår släkt ner och väntade på oss vid entrén. Din pappa och jag var med dig lite och tog dig sedan till ett svalare rum bredvid vårt rum. Vi lämnade dig för första gången sedan vi fått dig. Efter det gick vi ner till de andra och gick tillsammans till pizzerian. Då vi ätit färdigt och de andra skulle hem önskade din storebror få säga "Hej då" till dig och vi tog med honom upp till dig. Han frågade om du rört dig medan vi var borta och jag förklarade för honom att du inte gjort det, att du aldrig skulle röra dig eftersom du var död. Att uttala de orden högt fick mig att förstå att så var det, du kommer aldrig att röra på dig. Det var en mycket tung, men viktig insikt för mig.

När våra familjer åkt hem satt vi med dig en stund på rummet. Bara tog dig till oss och hade dig nära. Vi beslutade att vi skulle åka hem och lämna dig dagen efter, på tisdag förmiddag. På kvällen gick vi tillbaka med dig till det svalare rummet för att du inte skulle förändras så mycket. Där fick du stanna över natten.

Söndag morgon klockan sju gick vi upp, din pappa och jag. Vi packade klart väskan, pappa gjorde fika som han skulle ha på BB och vi åt frukost. Sedan åkte vi in till BB. Vädret var lite dåligt, det snöade mycket och vägen till stan var inte plogad, så vi körde sakta och försiktigt. Väl framme gick vi till väntrummet utanför ultraljudsrummet och väntade på doktorn. Vi hade fått tid halv tio, men han var lite sen, kanske tio minuter, en kvart.

   Beskedet

När läkaren kom gick vi direkt in i ultraljudsrummet. Han började undersökningen med att se om det fanns mycket fostervatten och det tyckte han såg bra ut. Sedan mätte han dig för att göra en bedömning om hur stor du var. Efter det började han leta. Han letade och letade och jag förstod direkt vad han letade efter. Jag frågade om allt var som det skulle och då mumlade han bara. Läkaren fortsatte att leta efter rörelser från ditt hjärta men hittade ingenting. Han behövde aldrig säga något, vi förstod direkt vad som var fel. Ditt lilla, lilla hjärta stod helt still. Läkaren gick och hämtade en barnmorska som bekräftade vad han såg. Jag tittade inte längre på skärmen där vi kunde se dig, ville inte veta att det var sant. Din pappa tittade däremot och sedan hämtade de en till läkare som bekräftade att det värsta var sant. Ditt hjärta slog inte mer. Hur ska jag beskriva vad vi då kände? Chock, förtvivlan, "det händer inte, det händer inte..."

Då det stod helt klart att du lämnat oss beslutades att ett fostervattensprov skulle tas. Läkaren tog hjälp av barnmorskan och satte en lång spruta mot min mage. De förde in sprutan men fick inte ut rent fostervatten utan bara blodblandat vilket gjorde att de inte kunde ta alla tester från det, bara göra en bakterieodling. Hade testet varit rent hade de även sett efter om det kunde vara en kromosomrubbning eller något genetiskt som gjort att du inte överlevt i min mage. Vår lilla, lilla kille, vad hände?

Tiden vi låg inne i ultraljudsrummet känns idag som en dröm. Allt stod stilla, det gick inte ta in vad som skedde. Vårt efterlängtade lilla barn, som vi känt sparka och hicka i min mage och längtat efter så länge. Helt plötsligt var du borta, men ändå så nära.

När fostervattensprovet var taget fick vi ett BB-rum, rum L. Som i trans gick vi dit och började försöka ta in vad som skett, vilket var helt omöjligt. Vi hade fått veta att förlossningen skulle sättas igång måndag morgon och om vi ville kunde vi åka hem och komma tillbaka på måndag. Rätt snabbt kände vi att det var tryggast att stanna kvar då det skulle vara okej att ta emot besök där. Vi fick telefon inkopplat på rummet och vi började ringa några av de svåraste samtal vi någonsin ringt. Pappa ringde till farmor och farfar och farbror. Jag ringde till morfar och mormor. Vi kände att vi behövde stöd och längtade efter att få ha din storebror nära, så vi bad mormor, morfar och storebror att komma upp. Efter det fick vi in lite lunch på rummet som vi petade lite i. Sedan kom mormor, morfar och bror och satt med oss under dagen. Din yngre morbror kom också förbi och det kändes skönt att inte vara själva. Tillsammans grät vi och försökte att ta in det omöjliga, att vår lilla älskling dött ifrån oss.

Då det serverades middag på BB åkte våra besökare hem och efter att vi petat lite i maten fortsatte vi att ringa och berätta. Jag ringde till några vänner och pappa pratade med farmor och farfar igen. Under tiden jag pratade med en av vännerna började jag känna värk i ländryggen och något som kunde vara sammandragningar. Klockan var vid sju på kvällen och sakta började jag fundera på om förlossningen kunde vara på gång.

   Förlossningen

Nog var det sammandragningar jag börjat känna där vid sjutiden på aftonen. Från början var det ca 7-8 minuter mellan dem och de höll i cirka 10 sekunder. Värken i ländryggen tilltog ganska snabbt så tillslut bad jag om att få vetekudden vi tagit med oss värmd. Med den på ryggen kändes det lite bättre. Rätt snabbt, efter ca en halvtimme, var det ungefär 5 minuter mellan värkarna och vid åttatiden fick jag Alvedon mot smärtan.

Under kvällen tilltog smärtan mer och vi låg på rummet och tittade på TV. Din pappa slumrade till en stund men vid elvatiden väckte jag honom och sa att det gjorde så pass ont nu under värkarna, som ökat till ca 30 sekunder, att jag behövde något mer smärtstillande. Nu hade en ny barnmorska börjat sitt nattskift. Vid tjugo över elva kollade hon mig och jag hade öppnat mig 4 cm. Vi fick välja om vi ville "avsluta" värkarbetet med medicinering eller om vi skulle låta det fortsätta och söka narkosläkaren för att sätta ryggmärgsbedövning. Pappa och jag beslutade oss för att låta värkarbetet fortsätta och barnmorskan kallade upp narkosläkaren och klockan tolv på natten fick jag ryggmärgsbedövningen. Vi flyttade över från BB-rummet till ett förlossningsrum. Efter ryggmärgsbedövningen var lagd tog barnmorskan hål på fosterhinnorna så fostervattnet gick. Klockan var nu vid 24 på natten och det var det sista som skedde den 20:e januari 2008...

Hade tänkt ta upp bloggandet igen men vet inte vad jag ska skriva.

Att föra dagbok över vad jag gjort känns inte så meningsfullt när det enda jag gjort idag är hushållssysslor och spela spel. Men det är ändå otroligt skönt med ledig dag och jag och lilleman har haft det mycket mysigt tillsammans, trots att han fick ett litet återfall av magsjukan i morse. Verkar däremot inte ha varit så allvarligt och han är pigg igen nu.

Hade ett bra samtal imorse med vår personalansvarige på jobbet som gjorde mig glad, känns skönt att ha fått rätsida på saker och ting.

Nu kommer lillbrorsan på besök, ska köra igång en kanna kaffe och ta fram lite lussebullar.

God kväll alla där ute!

När jag ser mig i spegeln tycker jag inte att jag känner igen mig själv. Jag ser en skugga av den jag varit och det är inte samma ögon som tittar tillbaka på mig. Jag kan inte känna igen mitt beteende, jag vet inte hur jag är med och mot folk och jag vet inte hur jag låter. Jag är inte samma person.

Vet inte om det alls är positivt heller. Jag klarar inte av saker som jag är van och klarar inte situationer som jag tidigare behärskat. Jag drar mig undan folk och har svårt med det sociala på raster och kring folk.

Jag vet att jag skrivit om det här förut men nu kommer det igen . Jag kom nyss på att jag skulle lägga ett gamalt 200-bitarspussel och under tiden kom dessa tankar fram. Det är i och för sig alltid skönt att sitta och filosofera en stund.

Men nu måste jag sova. Livet fortsätter en annan dag och i morgon är en annan dag.

Punkt för denna gång.