Viljan...
Efter många om och men kommer nu till slut ett nytt inlägg... många är det som undrat när det ska komma men sanningen är att jag inte alls har haft ork eller tid att skriva, känslan för det har inte funnits.
Men nu har behovet gjort sig påmint igen. Det finns en tanke, eller snarare en vilja hos mig som längtar ut. Just viljan längtar ut...
Jag har kommit på att jag inte längre vill försöka komma igen, jag vill inte anpassa mig efter världen och jag vill inte att något ska bli bättre just nu. Jag vill inte det.
Det jag vill är att få befinna mig i den sfär jag lever i nu, framsteg vill jag inte alls göra. Istället för att försöka anpassa mig till världen runt omkring vill jag att den nu ska anpassa sig efter mig. Jag vill bli accepterad i den fas jag är i nu. Framtiden är ljusår bort och den kan och vill jag inte leta efter, då tappar jag bort mig nu. Jag har en liten, liten vag stig att vandra efter och tittar jag upp för att se efter Framtiden tappar jag bort den, det har jag nu gjort massvis med gånger och kommer då alltid tillbaka på ruta ett igen... Jag känner mig rätt trygg i min sorg nu och den är inte mördande utan närvarande och nödvändig. Alex finns i den och jag vill ha honom och sorgen väldigt nära mig just nu.
Jag har idag beställt gravstenen, nu har vi bestämt oss efter att ha funderat och åter funderat i veckor. Axlarna kändes med ens lättare när det var klart och jag fick veta att den garanterat ska vara klar innan midsommar. Men hoppas för mycket på det vågar jag inte, saker brukar ju inte bli som man önskar sig dem.
Annars händer det inte så mycket i mitt liv nu. All tid och energi går till jobbet där det för min del är lite väl stressigt nu. Jag känner att jag har svårt med koncentration och närvaro vilket inte gör det lättare. På kvällarna har vi stökat på med planteringar, krattning, bakning, städning, planering och massor med annat vilket är både skönt men också stressande. Jag älskar att baka och pyssla med mina små plantor men städningen, tvätten, planering och allt annat känns kvävande och tömmer mig helt. Däremot har vi haft mycket besök och umgåtts mycket med familj och vänner på slutet vilket ger mig energi och lyfter mig lite. Jag älskar att det kommer folk på besök för då känner jag mig närvarande och det är underbart att de inte drar sig undan från oss. Däremot har jag inte haft lika mycket ork att själv åka bort och hälsa på alla utan är glad för att de kommer till oss istället.
Slutligen: Jag ska försöka ta och lägga ut den skiss vi har på gravstenen här på bloggen när jag orkar det, så då får alla som vill se den.
Kära vännen! Du behöver inte anpassa dig utan lev dagen där du är! Förstår att det är jobbigt att koncentrera sig på jobbet om det dessutom är stressigt. Ta det lugnt och ta hand om dig själv först! Jag läste någonstans: " Om du inte tar hand om din kropp - var ska du då bo?" Det tycker jag var bra sagt. Vi måste leva i nuet som det är och inte leva i väntan på framtiden. Sköt om dig vännen och massor av kramar från Ann med familj.
Lev i nuet... Det är väl någonting som vi alla borde göra lite oftare.
Och kom ihåg att du bara ska säga till om du vill ha besök, eller för den delen inte vill ha besök... Vi brukar ju vara ganska bra på att bjuda in oss själva... Kram
Låter jättevettigt det du skriver, man ska leva i nuet. Du ska inte anpassa dig till något du inte vill leva bara för att. Nej ta hand om dig och lev där du är just idag, just nu. Vet inte om du fått höra av någon men i fredags 9 maj (som beräknat) kom vår son Jacob till världen. Ta hand om dig vännen och lev dagarna precis så som du vill och känner för. Tänker på dig. Kramar från Therese
Hej gumman. Du har så rätt, sorgen måste få ta den tid det tar. Man ska leva för stunden, i nuet.
Det kommer att bli mycket lugnare när graven är klar.
Vi ses i morgon, det ska bli gott med surströmming.
Kramar från mamma
Hej! Jag har suttit och läst i stort sett allt i din blogg. Du skriver så fint om din Alex och allt som har hänt er. Tårarna rinner på mig och jag kan så väl förstå hur du känner dig.
Din pappa berättade för mig om vad som hänt och att Alex ligger begravd på Kåge kyrkogård. Han berättade också hur oerhört jobbigt det hade varit för honom att sänka ner den vita lilla kistan.
Din pappa har verkligen varit engagerad och hjälpt oss mycket i sökandet efter Marcus. Vi uppskattar det så mycket och vi hoppas att han kan känna det.
Jag kan känna igen så mycket i det du beskriver. Det finns dagar då man har massor av energi och dagar när orken inte existerar. Jag kan göra hur mycket som helst som har med Marcus att göra, det är då kraften finns. Annars kan den ta slut otroligt fort.
Jag tror att det är bra att skriva och dela med sig av sin sorg, ett bra sätt att få ordning på tankarna. Jag kommer att läsa din blogg många gånger till.
Sköt om dig och tänk på att du har bara en reservtank. Sånt här tar tid och det bara måste få göra det.
Kram Ingrid
