moonlander

För exakt ett år sedan hände detta mig och min familj idag:

---

Söndag morgon klockan sju gick vi upp, din pappa och jag. Vi packade klart väskan, pappa gjorde fika som han skulle ha på BB och vi åt frukost. Sedan åkte vi in till BB. Vädret var lite dåligt, det snöade mycket och vägen till stan var inte plogad, så vi körde sakta och försiktigt. Väl framme gick vi till väntrummet utanför ultraljudsrummet och väntade på doktorn. Vi hade fått tid halv tio, men han var lite sen, kanske tio minuter, en kvart.

   Beskedet

När läkaren kom gick vi direkt in i ultraljudsrummet. Han började undersökningen med att se om det fanns mycket fostervatten och det tyckte han såg bra ut. Sedan mätte han dig för att göra en bedömning om hur stor du var. Efter det började han leta. Han letade och letade och jag förstod direkt vad han letade efter. Jag frågade om allt var som det skulle och då mumlade han bara. Läkaren fortsatte att leta efter rörelser från ditt hjärta men hittade ingenting. Han behövde aldrig säga något, vi förstod direkt vad som var fel. Ditt lilla, lilla hjärta stod helt still. Läkaren gick och hämtade en barnmorska som bekräftade vad han såg. Jag tittade inte längre på skärmen där vi kunde se dig, ville inte veta att det var sant. Din pappa tittade däremot och sedan hämtade de en till läkare som bekräftade att det värsta var sant. Ditt hjärta slog inte mer. Hur ska jag beskriva vad vi då kände? Chock, förtvivlan, "det händer inte, det händer inte..."

Då det stod helt klart att du lämnat oss beslutades att ett fostervattensprov skulle tas. Läkaren tog hjälp av barnmorskan och satte en lång spruta mot min mage. De förde in sprutan men fick inte ut rent fostervatten utan bara blodblandat vilket gjorde att de inte kunde ta alla tester från det, bara göra en bakterieodling. Hade testet varit rent hade de även sett efter om det kunde vara en kromosomrubbning eller något genetiskt som gjort att du inte överlevt i min mage. Vår lilla, lilla kille, vad hände?

Tiden vi låg inne i ultraljudsrummet känns idag som en dröm. Allt stod stilla, det gick inte ta in vad som skedde. Vårt efterlängtade lilla barn, som vi känt sparka och hicka i min mage och längtat efter så länge. Helt plötsligt var du borta, men ändå så nära.

När fostervattensprovet var taget fick vi ett BB-rum, rum L. Som i trans gick vi dit och började försöka ta in vad som skett, vilket var helt omöjligt. Vi hade fått veta att förlossningen skulle sättas igång måndag morgon och om vi ville kunde vi åka hem och komma tillbaka på måndag. Rätt snabbt kände vi att det var tryggast att stanna kvar då det skulle vara okej att ta emot besök där. Vi fick telefon inkopplat på rummet och vi började ringa några av de svåraste samtal vi någonsin ringt. Pappa ringde till farmor och farfar och farbror. Jag ringde till morfar och mormor. Vi kände att vi behövde stöd och längtade efter att få ha din storebror nära, så vi bad mormor, morfar och storebror att komma upp. Efter det fick vi in lite lunch på rummet som vi petade lite i. Sedan kom mormor, morfar och bror och satt med oss under dagen. Din yngre morbror kom också förbi och det kändes skönt att inte vara själva. Tillsammans grät vi och försökte att ta in det omöjliga, att vår lilla älskling dött ifrån oss.

Då det serverades middag på BB åkte våra besökare hem och efter att vi petat lite i maten fortsatte vi att ringa och berätta. Jag ringde till några vänner och pappa pratade med farmor och farfar igen. Under tiden jag pratade med en av vännerna började jag känna värk i ländryggen och något som kunde vara sammandragningar. Klockan var vid sju på kvällen och sakta började jag fundera på om förlossningen kunde vara på gång.

   Förlossningen

Nog var det sammandragningar jag börjat känna där vid sjutiden på aftonen. Från början var det ca 7-8 minuter mellan dem och de höll i cirka 10 sekunder. Värken i ländryggen tilltog ganska snabbt så tillslut bad jag om att få vetekudden vi tagit med oss värmd. Med den på ryggen kändes det lite bättre. Rätt snabbt, efter ca en halvtimme, var det ungefär 5 minuter mellan värkarna och vid åttatiden fick jag Alvedon mot smärtan.

Under kvällen tilltog smärtan mer och vi låg på rummet och tittade på TV. Din pappa slumrade till en stund men vid elvatiden väckte jag honom och sa att det gjorde så pass ont nu under värkarna, som ökat till ca 30 sekunder, att jag behövde något mer smärtstillande. Nu hade en ny barnmorska börjat sitt nattskift. Vid tjugo över elva kollade hon mig och jag hade öppnat mig 4 cm. Vi fick välja om vi ville "avsluta" värkarbetet med medicinering eller om vi skulle låta det fortsätta och söka narkosläkaren för att sätta ryggmärgsbedövning. Pappa och jag beslutade oss för att låta värkarbetet fortsätta och barnmorskan kallade upp narkosläkaren och klockan tolv på natten fick jag ryggmärgsbedövningen. Vi flyttade över från BB-rummet till ett förlossningsrum. Efter ryggmärgsbedövningen var lagd tog barnmorskan hål på fosterhinnorna så fostervattnet gick. Klockan var nu vid 24 på natten och det var det sista som skedde den 20:e januari 2008...

---

Det är så fruktansvärt overkligt att allt detta skedde oss för ett år sedan idag. Å ena sidan känns det som om det vore en livstid sedan men å andra sidan känns det som igår... Livet har gett oss denna prövning och det är nu vår stig att vandra efter och vårt öde att förenas med. Men ibland säger en del att det finns en mening med det som skedde - men jag kan aldrig acceptera det, det finns ingen mening med att vår son skulle dö, aldrig kommer jag att försonas med den tanken. Däremot måste vi spela med korten vi fått och försöka ta med oss någon form av visdom inför framtiden och det är att alltid ta tillvara på det positiva man får i livet, aldrig någonsin ta något för givet och att alltid uppskatta det man har idag - imorgon kan allt vara borta.

Mina tankar går idag även till Marcus Degerman och hans familj, er förlust är så fruktansvärd och obeskrivbar - inga ord ger rättvisa...