moonlander

... din dag idag, lille Alex.

Ett år av fruktansvärd sorg och saknad, ett år av förtvivlan, av smärta, av sorg, av kaos.

Vi älskar och saknar dig så oerhört mycket, vi vet att du finns med oss varenda sekund i våra hjärtan men att inte få ha dig hos oss, att inte få se dig skratta, gråta, växa, leva känns så vansinnigt fel. Men genom oss kommer du ändå alltid att finnas och vi vet att du finns och väntar på oss, någonstans där kylan aldrig tränger på. Du var helt enkelt för fin och underbar för livet på jorden, din mening var att bli en ängel. Kärleken som du tillfört till våra hjärtan kan ingen ta ifrån oss och vi har den vackraste av alla änglar som vakar över oss.

Älskar och saknar dig av hela min själ och hela mitt hjärta. Du finns alltid nära och kommer aldrig att glömmas. Tack för allt du gav mig under din korta tid på jorden.  

Vi har idag varit ute hos dig och gjort fint på din grav med blommor från farmor och farfar, från din storebror och från oss. Vi tände ljusen och även här hemma håller vi ljusen tända för dig hela dagen idag.

/ Mamma

---

En tillbakablick på förra året, exakt denna dag:

När söndag den 20:e blivit till måndag den 21:a tog barnmorskan och en undersköterska in din pappas säng så han skulle få vila lite. Vi lade oss ner lite och började prata om namn till dig. Vi hade inte bestämt några namn innan men tyckte nu att det var dags att bestämma. Jag har alltid gillat pojknamnen Wilmer och Alex. Din pappa tyckte Alex var fint och vi bestämde att du skulle heta det om du var en pojke. Eftersom din storebror fått sina mellannamn från pappas sida bestämde vi att du skulle få mellannamnen från min sida. Så bestämdes att du skulle heta Karl Alex Mikael Jonsson om du var en pojke. Sedan funderade vi på flicknamn. Din pappa sade att han tyckte att Clara var fint och det tyckte även jag. Så snabbt bestämdes att om du var en flicka skulle du få namnen Linda Clara Kristina Jonsson.

Lite senare på natten började jag känna mig rätt skakig. Jag var väldigt nervös inför förlossningen och lite orolig för hur det skulle gå eftersom du inte levde, även hur det skulle kännas när du tillslut kommit ut till oss.

Ryggmärgsbedövningen började snart tappa lite styrka och för att lindra smärtan och nervositeten gjorde barnmorskan ordning duschen i förlossningsrummet till mig. Sedan tog jag en lång dusch som både lindrade smärtan lite och fick mig att slappna av. Då värkarna tillslut gjorde för ont för att jag skulle kunna sitta upp gick jag ur duschen och vid tio i tre på natten fick jag en extra dos av ryggmärgsbedövningen. Nu lade jag mig i förlossningssängen och sedan föddes du, klockan 03.41, natten den 21:a januari 2008. Du var så fin, så vacker, vår efterlängtade, älskade pojke. Barnmorskan lade dig på mitt bröst och jag höll dig, din pappa och jag strök dig, smekte dina kinder och kände på dig. Din pappa klippte av navelsträngen. Sedan myste vi med dig, tog flera bilder och känslorna var så blandade. Dels var vi så stolta över dig, så glada att du äntligen var här. Men sorgen och smärtan över att du inte levde var enormt stor. Vi hade så gärna önskat få höra dig skrika, se dina underbara små ögon, fått ha dig levande här med oss.

När vi kände oss redo lyfte pappa och barnmorskan dig och bar dig bort till badbaljan. Barnmorskan badade dig, sedan vägde och mätte hon dig. En stor fin pojke var du, 3,475 g och cirka 52 cm lång. Sedan hjälptes pappa och barnmorskan åt att ta hand- och fotavtryck och en liten lock av ditt hår som fästes på samma papper som avtrycken. Du var en liten lintott, hade precis samma hårfärg som mig.

Efter detta klädde din pappa på dig med de nya kläder som vi tagit med, de med ugglor på. Du hade så stora fötter och det var på håret att tossorna passade. Sedan tog vi flera kort med dig och lade dig sedan i BB-vagnen. Där togs ännu fler kort. Därefter duschade jag och pappa plockade ihop våra saker från förlossningsrummet och vi gick tillbaka till BB-rummet.

Nu fick vi chans att ta det lite lugnt med dig. Bara vara med dig en stund. Vi fick in fika på rummet och efter att vi fikat ringde vi till våra föräldrar och berättade att du kommit till världen. Nu bestämdes också att farmor och farfar skulle komma upp till oss. Efter den här natten var vi rätt trötta och vi vilade en stund innan frukost.

   Tiden med dig 

På förmiddagen, vid lunchtid, kom din farmor och farfar upp till oss. De fick träffa dig och strök dig på kinden och tittade på dig. Du var så vacker, vår lille son. Många tårar fälldes för sorgen över att du inte levde var överväldigande. Under morgonen hade vi bestämt att hålla en namngivningsceremoni för dig och vi bjöd in våra familjer till klockan fyra. Under dagen besökte sjukhusets diakon oss och även sjukhusprästen besökte oss så vi fick veta hur ceremonin skulle gå till. Mormor, morfar och storebror kom vid tvåtiden och din storebror var först lite avvaktande, men sedan pratade han också med dig och kände lite på dig. Strax före fyra kom dina morbröder med respektive, gammelmormor och farbror med familj. Alla tittade de på dig, kände på dig och tog dig till sig. Sedan gick vi tillsammans ner till andaktsrummet.

Din namngivningsceremoni var mycket känslofylld. Den var så vacker, vi inledde med psalmen Tryggare kan ingen vara, sedan läste diakonen upp ett utdrag ur Sommarlandet, en text om hur vi bemöts på andra sidan efter vår död. Efter det bad vi en bön och läste upp ditt namn. Sedan tändes fem ljus av sjukhusprästen. Det mittersta för dig, Alex. På var sida om ditt ljus tändes två för din pappa, mig och din bror. De två yttersta tändes för vår släkt och våra vänner. Efter det spelades pianomusik och vi fick alla gå fram till ett ljusfat där ett ljus tänts i mitten. Vi fick alla tända var sitt böneljus som placerades runt det mittersta och tillslut bildades en perfekt cirkel i ljuskrukan. Det här ögonblicket var mycket gripande och betydelsefullt. Sedan spelade en solist vid pianot och sjöng Jag vill alltid älska, skriven av Carola. Hon sjöng mycket vackert och texten handlar om att inte ett enda barn får förgäves liv någon gång. Efter sången bad vi en till bön och sedan avslutades ceremonin med Gud som haver barnen kär. Därefter satt din pappa och jag vid dig och våra familjer samlades kring oss för att få vara med dig. Din storebror satt med oss en stund och sedan lekte han med sina kusiner. Det var skönt för honom att få leka lite efter alla tårar som fällts under ceremonin.

Många foton togs och vi tog den tid vi behövde för att ta tillvara på denna stund. För våra släktingar var det här den sista gång de fick träffa dig, så de tog vara på den lilla tid de fick.

När alla kände sig redo för att bryta upp bestämdes att vi skulle äta middag tillsammans på pizzerian vid sjukhuset. Vi gick alla upp med dig till vårt rum igen och sedan gick vår släkt ner och väntade på oss vid entrén. Din pappa och jag var med dig lite och tog dig sedan till ett svalare rum bredvid vårt rum. Vi lämnade dig för första gången sedan vi fått dig. Efter det gick vi ner till de andra och gick tillsammans till pizzerian. Då vi ätit färdigt och de andra skulle hem önskade din storebror få säga "Hej då" till dig och vi tog med honom upp till dig. Han frågade om du rört dig medan vi var borta och jag förklarade för honom att du inte gjort det, att du aldrig skulle röra dig eftersom du var död. Att uttala de orden högt fick mig att förstå att så var det, du kommer aldrig att röra på dig. Det var en mycket tung, men viktig insikt för mig.

När våra familjer åkt hem satt vi med dig en stund på rummet. Bara tog dig till oss och hade dig nära. Vi beslutade att vi skulle åka hem och lämna dig dagen efter, på tisdag förmiddag. På kvällen gick vi tillbaka med dig till det svalare rummet för att du inte skulle förändras så mycket. Där fick du stanna över natten.