moonlander

Igår besökte jag Alex själv på kvällen. Det var märkligt att gå över kyrkogården i mörkret allelens ensam bland de döda. Finns själarna kvar där eller är de någon annanstans? Vandrade de med mig när jag gick uppför gången mot min son? Vandrade han med mig?

När jag kom upp var det så vackert. Alla hans tre lyktor brann och det såg varmt och ombonat ut. Fridfullt. Jag stod där länge igår. Lät känslorna komma, lade ifrån mig masken.

Sedan har det hänt så mycket både igår och idag. Har egentligen mycket att berätta om men jag stannar vid detta ikväll. Däremot vill jag tacka min underbara mamma för igår, kvällen behövdes och var så mysig! Tack mamma!

Jag hade klurat ut i natt vad jag skulle skriva här idag men när jag sitter och tittar på alla underbara familjemedlemmars och vänners kommentarer rinner tårarna och jag måste passa på att tacka alla som läst och skrivit på bloggen!

Tack alla för att ni finns och tänker på oss! Det gör så mycket att ni hör av er och tänker på oss nu, det värmer så mycket. Jag vet att det är svårt att veta vad man ska säga eller göra men ni har alla gjort så mycket genom att bara höra av er, ge en kram när vi träffas och finnas där för oss. Tack!

Under helgen har tiden runnit på och jag har pysslat med saker hela tiden. I fredags besökte vi läkaren från BB. Det var enormt jobbigt att gå dit, jag var så nervös för det. Vi hade inte träffat honom sedan ultraljudet på BB så att bara träffa honom igen var jobbigt. Sen skulle vi ju också få veta om de hittat någon förklaring till varför vår lille kille dog ifrån oss. Klockan ett skulle vi träffa honom men han var lite sen så vi satt och tittade tomt framför oss i väntrummet. Det låg ett korsord på bordet i väntrummet som vi försökte lösa men hjärnan stod helt still. Han kom vid kvart över ett och hjärtat stod nog still också medan vi gick till hans rum. När vi satt oss ner frågade han hur vi hade det nu och hur vi mådde. Sedan sa han att de inte hittat något vid obduktionen eller provtagningarna. Ingenting visade varför Alex inte orkade leva.

Hjärtat mitt blev tungt och jag kände besvikelsen genomsyra kroppen. Om nu ingenting var fel, varför orkade han inte? Varför dog han? Vad var meningen med det?

Och den fråga som maler på mest; hade Alex levt idag och legat här i mina armar om förlossningen hade kommit igång av sig själv lite tidigare?

Varför kunde inte förlossningen komma igång? Vad är det för fel på min kropp?

Frågetecken, frågetecken, frågetecken - men inga svar.

Sedan sa läkaren att fördelen med att de inte hittat något är att det inte heller visade sig vara något fel på min sambo eller mig. Inga genetiska eller ärftliga konstigheter som skulle ge upphov till ökade risker vid en eventuell ny graviditet och det var skönt att höra. När han uttalat de orden lättade mina axlar lite. Sedan ställde vi frågor och fick svar jag nu inte kommer ihåg. Vi tittade på kurvor och siffror, värden och kommentarer.

Resten av helgen har jag som sagt pysslat på, jag orkar inte tänka hela tiden. Jag tänker när jag skriver. Jag tänker när jag pratar med familjen och vännerna. Annars jobbar jag, stökar med något för att bedöva smärtan så gott det går. Hur ska jag annars få mig ur sängen?

Idag blir Alex en månad gammal. Har tiden gått så fort?

Lilla, lilla vän, jag saknar dig så enormt mycket!

Tänk att få hålla dig,

levande och varm.

Tänk att få se dina ögon,

pigga och klara.

Tänk att få tala till dig,

och få ett gensvar, ett leende, ett skratt...

Varför?

Har svårt att förstå att det har gått en månad sedan vår son föddes, tiden står ju stilla för mig. Jag har funderat ganska mycket idag, tankarna har irrat runt i huvudet. Satte mig ner nyss och läste igenom berättelsen jag skrivit om honom, kändes skönt att gå igenom allt igen. Är så vansinnigt rädd för att glömma honom eller något av allt som hände. Min starka och underbara vän som själv har förlorat sitt barn har försäkrat mig om att man aldrig glömmer men jag är rädd ändå. Vad jag kan känna är att jag tappar hans utseende lite, tittar därför mycket på korten vi tog av honom. Däremot glömmer jag inte alls hur mjuka hans kinder kändes men även hur kalla de var. Det verkar som jag bättre kommer ihåg känslan än de synliga intrycken. 

För att rensa skallen lite for jag ut en timme med hunden ikväll. Känns skönt att röra på kroppen och det är som att jag tänker klarare när jag är ute och rör på mig. Hunden tycker nog inte heller det är helt fel.

Imorgon kommer också en milstolpe. Imorgon ska vi träffa vår läkare igen och vi ska få veta om obduktionen och testerna på Alex och från mig visat något. Om de kan ge något svar på varför vår son inte orkade leva längre. Jag gruvar mig mycket för det här och är så rädd för vad vi ska få veta. Dels är jag rädd för att något ska visa att vi inte borde/kan bli gravida igen, att något liknande kan hända igen och att något då skulle vara fel på mig. Dels att de inte alls har fått något svar på vad som hände. I och för sig så ger ett svar inte oss våran son tillbaka men skulle nog vara skönt att få radera ett frågetecken i alla fall. Kommer nog inte at bli mycket sömn inatt heller...

Angel whispers:

Dear Mommy,

Before we said our first hello,

the time had already passed.

For when you held me in your arms,

I had gone to heaven to rest.

I felt angelic tears down my cheeks,

and I whatched you as you weeped.

I wish I could of changed it all,

your tears touched my soul so deep.

But mommy when you are sad,

please be assured I know.

For death cannot take away your love,

it will only continue to grow.

Time and distance cannot erase,

a love and a bond so deep.

There is no bond that can compare,

and in your heart I'll keep.

When you are feeling far away,

and missing me so much.

Close your eyes and feel my wings,

their soft and gentle touch.

Or at night when you sleep,

I will join you in a dream.

You will see me standing close to you,

and we'll be lost within my wings.

So my dear Mommy,

as you go from day to day.

Find comfort in the knowledge,

I am never that far away.

Fick den här dikten av en av mina bästa vänner, jag tyckte så mycket om den. Tårarna rann när jag läste den men den är mycket fin. Tack gumman!

Tisdag kväll... vad har jag gjort idag? Inte så mycket egentligen, fick mig ut på en långsväng med sonen och hunden, tog på hunden dragselet så han fick dra sparken men jag undrar vem som har dragit mest, jag eller hunden? Hunden drar gärna i nerförsbackarna men i uppförsbackarna drar jag både hunden och sparken... inte så lätt när vägarna är så sandade... men jag fick lite motion och lite solsken i alla fall...

Sambon hade kortdag idag så han var hemma redan vid tolv, då åkte vi förbi begravningsbyrån med en lykta som vi köpt men där lyktglasen inte passade så vi bytte dem mot nya. Sedan åkte vi till Alex men när vi skulle sätta ner nya lyktan i marken har tjälen blivit för hård så den gick inte ner. Måste ta med en borr nästa gång och borra ett hål. Typiskt...

Annars har jag inte gjort så mycket, inte tänkt så mycket heller... känns som att hjärnan har tagit semester, det händer inte mycket där inne. Men har ont i huvudet och är så trött... tålamodet är inte heller på topp.

Imorgon ska jag till jobbet och hälsa på för första gången. Har inte varit där sen jag slutade den 21:a december, så nästan två månader sedan sist. De har bytt lokaler strax efter årsskiftet, så jag ska se de nya. Det sägs att de är okej. Undrar just var man kan parkera nu då? Lär väl märka det antar jag... Gruvar mig rätt mycket, undrar hur alla arbetskamrater kommer att reagera och vad ska man säga? Det värsta är när folk inte vill träffa en och vänder bort huvudet och går förbi. Har inte hänt mig så ofta, men lite på dagis...  Jag kommer nog att vara rätt nervös imorgon bitti, men måste ju göra detta förr eller senare så lika bra att få det gjort.

Vår lille ängel Alex var en så efterlängtad och älskad liten son och lillebror. Det här är hans berättelse, skriven av mig, hans mamma, i februari 2008. Berättelsen är skriven som ett brev till Alex.

~ ~ ~

   Graviditeten

Jag kände nästan direkt att jag hade ett litet liv växande i min mage. I maj 2007 gjorde vi ett graviditetstest men redan ett par veckor innan var jag säker på att jag väntade dig, min lille Alex.

Början av graviditeten var lite kämpig för mig, mådde rätt illa och var väldigt trött. Men det upphörde ganska snabbt, kring vecka tolv och i samband med att jag gick på semester tynade illamåendet bort och jag började istället må mycket bra. Både jag och din pappa var så glada över att vi väntade dig, längtade redan från början så mycket efter dig och efter den dag vi skulle få hålla dig i våra armar.

I vecka 10 besökte vi barnmorskan för första gången och skrev in oss på MVC. Sedan besökte vi henne regelbundet för att hålla lite koll på dig och se att du mådde bra inne i min mage. Din stolta storebrorföljde ofta med och berättade sedan på dagis om hur vi varit hos barnmorskan och lyssnat på ditt hjärta. Han tyckte det lät som ett tåg, tuff tuff tuff.  Ditt hjärta slog alltid så fint när vi lyssnade på det på MVC. Alltid hade du mycket starka fina hjärtslag som oftast låg på drygt 150, det var bara vid de två sista besöken som det sjunkigt lite, till 136.

I vecka 17 besökte vi BB för att göra ultraljud. Att få se dig för första gången var otroligt. Din pappa och jag tittade länge på dig och barnmorskan som gjorde ultraljudet visade så mycket, alla små fingrar, tårna, hjärtat och så. Det var underbart. Sedan visade vi stolt bilderna för alla som ville se. Strax före ultraljudet, när min mage hade börjat växa, berättade vi för din storebror att han skulle få ett syskon. Han blev så glad och längtade genom hela graviditeten efter att få se dig. Han kände på min mage för att känna dina sparkar, lyssnade på magen och pratade och sjöng för dig. Han hade svårt att vänta på den dag du skulle komma till världen.

Under hösten gjorde din pappa och jag en resa till Ikea i Haparanda för att köpa lite nya saker till dig. Ett nytt skötbord, saker till en ny spjälsäng, haklappar, en mobil att sätta över skötbordet och så. Spjälsängen som vi ville att du skulle ha var slut så vi beställde den lite senare. Hemma satte vi ganska snabbt upp alla dina nya saker för att vara väl förberedda inför att du skulle komma ut till oss. Vi köpte även lite nya kläder, de med ugglorna som du hade på BB, en ny overall och en sparkdräkt. Vi tvättade upp alla kläder som din storebror haft när han var liten och lade allt i lådorna på ditt skötbord. Vi handlade även blöjor, tuttar och allt annat som man behöver till sin lilla bebis. Din mormor köpte en röd och vitrandig body och ett par röda byxor till dig. Din faster köpte ett sett med napp, tallrik, sked, pipmugg och nappflaska till dig i julklapp. Allt var redo för den dag du skulle komma till världen.

Det var inte bara vi som gladde oss så mycket för att du skulle komma till oss. Även farmor och farfar, mormor och morfar, din farbror, faster och morbröderna med familjer såg fram emot din ankomst. Mina och pappas kompisar och arbetskamrater längtade efter dig och storebrors fröknar på dagis pratade mycket om när du skulle komma och hur fin storebror han skulle vara mot dig. Han är så kärleksfull och empatisk, han längtade efter att få ta hand om dig. Han sa ofta till mig: "Mamma, när bebisen kommer ska du ta hand om hunden och jag ska ta hand om bebisen."

Sedan pratade även jag och din äldre morbror mycket om din lilla kusin som fortfarande ligger i sin mammas mage, att ni skulle födas samma år och gå i samma klass under er uppväxt. Hur kul ni skulle ha tillsammans och så. Jag och din morbrors sambo pratade om alla långa promenader vi skulle ta tillsammans i sommar och att vi skulle fika tillsammans och bara mysa med våra små barn.

Under resten av graviditeten mådde jag så bra, hade mycket energi och jobbade fram till den 21:a december, en månad innan du föddes. De två sista veckorna gick jag ner till 50 % för att hinna ta det lite lugnare och passa på att mysa med dig i min mage och vila lite innan förlossningen. Vi firade jul hemma hos oss och farmor och farfar kom upp hit och firade. Mormor, morfar, gammelmormor och din yngre morbror kom hit och firade också. Nyår firade vi sedan med några av våra närmaste kompisar. Vi tog det  lugnt och bara laddade för din ankomst.

Efter nyår kom den långa väntan. Varje dag väntade vi och hoppades på att förlossningen skulle komma igång. Dagarna gick och den 5:e januari kom och passerade. Det var den dagen du var beräknad att göra entré. Den 8:e besökte jag barnmorskan på MVC och det var sista besöket hos henne. Hon mätte min mage och vi lyssnade till ditt hjärta. Allt gick så fint och såg så bra ut. Din pappa var tyvärr inte med, han var på jobbet. En av mammas kompisar var hemma hos oss och passade din storebror då. På besöket fick vi en tid på special-MVC den 20:e januari för bedömning om igångsättning utifall att du inte hunnit ut själv innan dess. Jag var lite rädd för detta datum då jag så gärna ville att förlossningen skulle komma igång av sig själv innan dess. Men det gjorde den inte utan vi väntade och tillslut var det lördag den 19:e januari.

Under lördagen packade vi nästan klart väskan vi skulle ha till BB. Din pappa och storebror åkte med vår hund till din farbror och lämnade honom där. På kvällen skjutsade vi storebror till mormor som skulle passa honom då vi var på BB. Jag hade under den här dagen inte känt dig röra dig inne i min mage. Men jag hade känt både rörelse och hicka under fredagen så jag var inte så orolig, dessutom flyttade du dig lite i min mage. På morgonen låg du på vänster sida och senare på dagen på höger. Du tryckte även vid ett tillfälle uppåt, men jag har hört nu att det tydligen kan bli så av förvärkarna, även om barnet inte lever. Vet dock inte om det stämmer. På natten hade jag svårt att sova, vaknade vid tretiden och kunde inte somna om. Jag var så nervös inför söndagen. Kände nog på mig att något inte var som det skulle.

Söndag morgon klockan sju gick vi upp, din pappa och jag. Vi packade klart väskan, pappa gjorde fika som han skulle ha på BB och vi åt frukost. Sedan åkte vi in till BB. Vädret var lite dåligt, det snöade mycket och vägen till stan var inte plogad, så vi körde sakta och försiktigt. Väl framme gick vi till väntrummet utanför ultraljudsrummet och väntade på doktorn. Vi hade fått tid halv tio, men han var lite sen, kanske tio minuter, en kvart.

~ ~ ~

   Beskedet

När läkaren kom gick vi direkt in i ultraljudsrummet. Han började undersökningen med att se om det fanns mycket fostervatten och det tyckte han såg bra ut. Sedan mätte han dig för att göra en bedömning om hur stor du var. Efter det började han leta. Han letade och letade och jag förstod direkt vad han letade efter. Jag frågade om allt var som det skulle och då mumlade han bara. Läkaren fortsatte att leta efter rörelser från ditt hjärta men hittade ingenting. Han behövde aldrig säga något, vi förstod direkt vad som var fel. Ditt lilla, lilla hjärta stod helt still. Läkaren gick och hämtade en barnmorska som bekräftade vad han såg. Jag tittade inte längre på skärmen där vi kunde se dig, ville inte veta att det var sant. Din pappa tittade däremot och sedan hämtade de en till läkare som bekräftade att det värsta var sant. Ditt hjärta slog inte mer. Hur ska jag beskriva vad vi då kände? Chock, förtvivlan, "det händer inte, det händer inte..."

Då det stod helt klart att du lämnat oss beslutades att ett fostervattensprov skulle tas. Läkaren tog hjälp av barnmorskan och satte en lång spruta mot min mage. De förde in sprutan men fick inte ut rent fostervatten utan bara blodblandat vilket gjorde att de inte kunde ta alla tester från det, bara göra en bakterieodling. Hade testet varit rent hade de även sett efter om det kunde vara en kromosomrubbning eller något genetiskt som gjort att du inte överlevt i min mage. Vår lilla, lilla kille, vad hände?

Tiden vi låg inne i ultraljudsrummet känns idag som en dröm. Allt stod stilla, det gick inte ta in vad som skedde. Vårt efterlängtade lilla barn, som vi känt sparka och hicka i min mage och längtat efter så länge. Helt plötsligt var du borta, men ändå så nära.

När fostervattensprovet var taget fick vi ett BB-rum, rum L. Som i trans gick vi dit och började försöka ta in vad som skett, vilket var helt omöjligt. Vi hade fått veta att förlossningen skulle sättas igång måndag morgon och om vi ville kunde vi åka hem och komma tillbaka på måndag. Rätt snabbt kände vi att det var tryggast att stanna kvar då det skulle vara okej att ta emot besök där. Vi fick telefon inkopplat på rummet och vi började ringa några av de svåraste samtal vi någonsin ringt. Pappa ringde till farmor och farfar och farbror. Jag ringde till morfar och mormor. Vi kände att vi behövde stöd och längtade efter att få ha din storebror nära, så vi bad mormor, morfar och storebror att komma upp. Efter det fick vi in lite lunch på rummet som vi petade lite i. Sedan kom mormor, morfar och bror och satt med oss under dagen. Din yngre morbror kom också förbi och det kändes skönt att inte vara själva. Tillsammans grät vi och försökte att ta in det omöjliga, att vår lilla älskling dött ifrån oss.

Då det serverades middag på BB åkte våra besökare hem och efter att vi petat lite i maten fortsatte vi att ringa och berätta. Jag ringde till några vänner och pappa pratade med farmor och farfar igen. Under tiden jag pratade med en av vännerna började jag känna värk i ländryggen och något som kunde vara sammandragningar. Klockan var vid sju på kvällen och sakta började jag fundera på om förlossningen kunde vara på gång.

~ ~ ~

   Förlossningen

Nog var det sammandragningar jag börjat känna där vid sjutiden på aftonen. Från början var det ca 7-8 minuter mellan dem och de höll i cirka 10 sekunder. Värken i ländryggen tilltog ganska snabbt så tillslut bad jag om att få vetekudden vi tagit med oss värmd. Med den på ryggen kändes det lite bättre. Rätt snabbt, efter ca en halvtimme, var det ungefär 5 minuter mellan värkarna och vid åttatiden fick jag Alvedon mot smärtan.

Under kvällen tilltog smärtan mer och vi låg på rummet och tittade på TV. Din pappa slumrade till en stund men vid elvatiden väckte jag honom och sa att det gjorde så pass ont nu under värkarna, som ökat till ca 30 sekunder, att jag behövde något mer smärtstillande. Nu hade en ny barnmorska börjat sitt nattskift. Vid tjugo över elva kollade hon mig och jag hade öppnat mig 4 cm. Vi fick välja om vi ville "avsluta" värkarbetet med medicinering eller om vi skulle låta det fortsätta och söka narkosläkaren för att sätta ryggmärgsbedövning. Pappa och jag beslutade oss för att låta värkarbetet fortsätta och barnmorskan kallade upp narkosläkaren och klockan tolv på natten fick jag ryggmärgsbedövningen. Vi flyttade över från BB-rummet till ett förlossningsrum. Efter ryggmärgsbedövningen var lagd tog barnmorskan hål på fosterhinnorna så fostervattnet gick.

För att din pappa skulle få vila lite tog barnmorskan och en undersköterska in hans säng. Vi lade oss ner lite och började prata om namn till dig. Vi hade inte bestämt några namn innan men tyckte nu att det var dags att bestämma. Jag har alltid gillat pojknamnen Wilmer och Alex. Din pappa tyckte Alex var fint och vi bestämde att du skulle heta det om du var en pojke. Eftersom din storebror fått sina mellannamn från pappas sida bestämde vi att du skulle få mellannamnen från min sida. Så bestämdes att du skulle heta Karl Alex Mikael Jonsson om du var en pojke. Sedan funderade vi på flicknamn. Din pappa sade att han tyckte att Clara var fint och det tyckte även jag. Så snabbt bestämdes att om du var en flicka skulle du få namnen Linda Clara Kristina Jonsson.

Lite senare på natten började jag känna mig rätt skakig. Jag var väldigt nervös inför förlossningen och lite orolig för hur det skulle gå eftersom du inte levde, även hur det skulle kännas när du tillslut kommit ut till oss.

Ryggmärgsbedövningen började snart tappa lite styrka och för att lindra smärtan och nervositeten gjorde barnmorskan ordning duschen i förlossningsrummet till mig. Sedan tog jag en lång dusch som både lindrade smärtan lite och fick mig att slappna av. Då värkarna tillslut gjorde för ont för att jag skulle kunna sitta upp gick jag ur duschen och vid tio i tre på natten fick jag en extra dos av ryggmärgsbedövningen. Nu lade jag mig i förlossningssängen och sedan föddes du, klockan 03.41, natten den 21:a januari 2008. Du var så fin, så vacker, vår efterlängtade, älskade pojke. Barnmorskan lade dig på mitt bröst och jag höll dig, din pappa och jag strök dig, smekte dina kinder och kände på dig. Din pappa klippte av navelsträngen. Sedan myste vi med dig, tog flera bilder och känslorna var så blandade. Dels var vi så stolta över dig, så glada att du äntligen var här. Men sorgen och smärtan över att du inte levde var enormt stor. Vi hade så gärna önskat få höra dig skrika, se dina underbara små ögon, fått ha dig levande här med oss.

När vi kände oss redo lyfte pappa och barnmorskan dig och bar dig bort till badbaljan. Barnmorskan badade dig, sedan vägde och mätte hon dig. En stor fin pojke var du, 3,475 g och cirka 52 cm lång. Sedan hjälptes pappa och barnmorskan åt att ta hand- och fotavtryck och en liten lock av ditt hår som fästes på samma papper som avtrycken. Du var en liten lintott, hade precis samma hårfärg som mig.

Efter detta klädde din pappa på dig med de nya kläder som vi tagit med, de med ugglor på. Du hade så stora fötter och det var på håret att tossorna passade. Sedan tog vi flera kort med dig och lade dig sedan i BB-vagnen. Där togs ännu fler kort. Därefter duschade jag och pappa plockade ihop våra saker från förlossningsrummet och vi gick tillbaka till BB-rummet.

Nu fick vi chans att ta det lite lugnt med dig. Bara vara med dig en stund. Vi fick in fika på rummet och efter att vi fikat ringde vi till våra föräldrar och berättade att du kommit till världen. Nu bestämdes också att farmor och farfar skulle komma upp till oss. Efter den här natten var vi rätt trötta och vi vilade en stund innan frukost.

~ ~ ~

   Tiden med dig 

På förmiddagen, vid lunchtid, kom din farmor och farfar upp till oss. De fick träffa dig och strök dig på kinden och tittade på dig. Du var så vacker, vår lille son. Många tårar fälldes för sorgen över att du inte levde var överväldigande. Under morgonen hade vi bestämt att hålla en namngivningsceremoni för dig och vi bjöd in våra familjer till klockan fyra. Under dagen besökte sjukhusets diakon oss och även sjukhusprästen besökte oss så vi fick veta hur ceremonin skulle gå till. Mormor, morfar och storebror kom vid tvåtiden och din storebror var först lite avvaktande, men sedan pratade han också med dig och kände lite på dig. Strax före fyra kom dina morbröder med respektive, gammelmormor och farbror med familj. Alla tittade de på dig, kände på dig och tog dig till sig. Sedan gick vi tillsammans ner till andaktsrummet.

Din namngivningsceremoni var mycket känslofylld. Den var så vacker, vi inledde med psalmen Tryggare kan ingen vara, sedan läste diakonen upp ett utdrag ur Sommarlandet, en text om hur vi bemöts på andra sidan efter vår död. Efter det bad vi en bön och läste upp ditt namn. Sedan tändes fem ljus av sjukhusprästen. Det mittersta för dig, Alex. På var sida om ditt ljus tändes två för din pappa, mig och din bror. De två yttersta tändes för vår släkt och våra vänner. Efter det spelades pianomusik och vi fick alla gå fram till ett ljusfat där ett ljus tänts i mitten. Vi fick alla tända var sitt böneljus som placerades runt det mittersta och tillslut bildades en perfekt cirkel i ljuskrukan. Det här ögonblicket var mycket gripande och betydelsefullt. Sedan spelade en solist vid pianot och sjöng Jag vill alltid älska, skriven av Carola. Hon sjöng mycket vackert och texten handlar om att inte ett enda barn får förgäves liv någon gång. Efter sången bad vi en till bön och sedan avslutades ceremonin med Gud som haver barnen kär. Därefter satt din pappa och jag vid dig och våra familjer samlades kring oss för att få vara med dig. Din storebror satt med oss en stund och sedan lekte han med sina kusiner. Det var skönt för honom att få leka lite efter alla tårar som fällts under ceremonin.

Många foton togs och vi tog den tid vi behövde för att ta tillvara på denna stund. För våra släktingar var det här den sista gång de fick träffa dig, så de tog vara på den lilla tid de fick.

När alla kände sig redo för att bryta upp bestämdes att vi skulle äta middag tillsammans på pizzerian vid sjukhuset. Vi gick alla upp med dig till vårt rum igen och sedan gick vår släkt ner och väntade på oss vid entrén. Din pappa och jag var med dig lite och tog dig sedan till ett svalare rum bredvid vårt rum. Vi lämnade dig för första gången sedan vi fått dig. Efter det gick vi ner till de andra och gick tillsammans till pizzerian. Då vi ätit färdigt och de andra skulle hem önskade din storebror få säga "Hej då" till dig och vi tog med honom upp till dig. Han frågade om du rört dig medan vi var borta och jag förklarade för honom att du inte gjort det, att du aldrig skulle röra dig eftersom du var död. Att uttala de orden högt fick mig att förstå att så var det, du kommer aldrig att röra på dig. Det var en mycket tung, men viktig insikt för mig.

När våra familjer åkt hem satt vi med dig en stund på rummet. Bara tog dig till oss och hade dig nära. Vi beslutade att vi skulle åka hem och lämna dig dagen efter, på tisdag förmiddag. På kvällen gick vi tillbaka med dig till det svalare rummet för att du inte skulle förändras så mycket. Där fick du stanna över natten.

Den natten hade jag lite svårt att somna men din pappa sov förhållandevis bra. När jag däremot tillslut somnade sov jag mycket hårt till klockan sex morgonen efter. Vid åttatiden fick vi in frukost och efter att vi ätit den hämtade vi dig, vår lille ängel. Vi började sakta men säkert plocka ihop på rummet och förberedde oss inför det värsta, att lämna dig från oss. Åka hem till vårt hus med alla dina saker utan dig. Vi bestämde först att vi skulle äta lunch, sedan gå med dig till bisättningen. Efter att vi städat ihop på rummet lyssnade vi lite på skivan Sov på min arm av Carola som bland annat innehåller Jag vill alltid älska och en del andra barnsånger och vaggvisor. Vi smekte din kind, dina händer och kände på dig samtidigt som din pappa sjöng med i låtarna som vi hörde. Efter en stund kände jag att det var dags. Dags att lämna dig från mig. Jag frågade din pappa om han var redo och det var han. Vi kallade på barnmorskan och hon följde med oss till bisättningen. Det kändes ödesmättat att gå där genom sjukhusets kulvertar med dig i din lilla BB-vagn. Det var en obeskrivbar känsla, så motstridigt mot alla moderskänslor som strömmar genom kroppen. Hur ska man kunna lämna sitt barn ifrån sig? Hur ska man klara av detta fruktansvärda, fasansfulla? Vi gjorde det bara. Vi följde med dig så långt vi bara kunde. Kulvertarna var kalla men inte lika kalla som vårt inre. Vi lämnade dig i ett kallt rum, korridorlikt med hissar och dörrar. Tog farväl av dig, vände ryggen till och gick ut. Total tomhet i kroppen, sådant fruktansvärt vakuum där hjärtat ska sitta, sådan sorg, förtvivlan, förvirring... Inga ord passar. Tårar som rann utmed mina kinder, kylan som spred sig djupare inom oss. Vi tog ett kort farväl av dig där, däremot vetandes att det inte var sista gången vi skulle få se dig. Vi hade tidigare beslutat att vara med vid bisättningen och själva lägga över dig i din lilla kista. Så vi tog ett kort farväl, på återseende lille Alex.

Tiden efter vi lämnat dig

Solen sken och det var några grader minus ute. Snön glittrade vit på marken och världen fortsatte som vanligt trots att tiden för oss stod stilla. Vi gick upp till bilen som stod parkerad hos din gammelmormor och åkte hemåt. På vägen hem stannade vi på din storebrors dagis och pratade med fröknarna där. Eftersom jag ringt en av dem, som även är en av mina bästa vänner, på söndagen visste de redan att du var död så nu berättade vi om dig, hur du kommit till världen och hur fin du var. Efter det åkte vi hem där farmor och farfar väntade. Att komma hem utan dig var så overkligt, så tomt och hjärtskärande. Det värkte i våra bröst och saknaden var enorm. Där stod alla saker redo för dig men ingen liten Alex skulle få använda dem. Din storebror var fortfarande hos morfar och jag pratade med morfar och det bestämdes att han och mormor skulle komma med din bror till oss lite senare på dagen. Farmor hade gjort lite mat som vi åt till middag och i samband med det kom mormor, morfar och storebror hem. Resten av kvällen satt vi tillsammans och pratade om dig och saknade dig så enormt.

Dagen efter, på onsdagen, besökte vi begravningsbyrån för första gången. Vår entreprenör var så fin och empatisk. Hon tog sig mycket tid med din storebror som fick vara delaktig i allt vi gjorde och han tyckte mycket om henne. Farmor och farfar följde också med och hjälpte oss med de beslut som skulle fattas. Vi fick se hur din vita kista skulle se ut och vi pratade om dina dödsannonser och bestämde när och hur begravningen skulle vara. Det beslutades att den skulle ske fredagen den 1:a februari om kyrkan var ledig då. Vi hade tittat på Kåges kyrkogård innan vi åkte till begravningsbyrån och rätt snabbt fallit för den. Den är så lugn och fridfull där ute i skogen vid havet. En plats för ro och vila. Så vi var rätt inställda på att ha din begravning i Kåges kyrka, bara den var ledig då. Vi pratade även om att ha sjukhusprästen som officiant eftersom vi känt stor trygghet med honom på sjukhuset.

Efter besöket på begravningsbyrån åkte vi till Alhems kyrkogård och tittade på de barngravar som de har där och därefter åkte vi till Byskes kyrkogård. Men inga av dessa kändes lika fina som Kåges och därför beslutades ganska snart att det var i Kåge du skulle få din sista vila.

På onsdag kväll kom mormor och morfar igen och vi bestämde hur dina annonser skulle se ut. Pappa, jag och din bror skulle ha en egen annons för dig och pappa och jag utformade den tillsammans. Farmor, farfar, mormor och morfar utformade en tillsammans som var från dem och dina morbröder, faster och farbror med familjer.

På torsdagen besökte vi åter begravningsbyrån för att lämna in annonserna som skulle publiceras i tidningarna Norra Västerbotten och Östersundsposten. Sedan besökte vi kuratorn för första gången. Hon hade besökt oss på måndagen på sjukhuset och vi kände snabbt stort förtroende för henne. Efter detta åkte vi åter hem och på kvällen åkte din farmor och farfar ner till Hammarstrand. Nu skulle vi klara oss själva.

Under fredagen lämnade vi din bror en stund på dagis för första gången sedan vi förlorat dig. Det var skönt för honom att få leka lite och han fick vara sorglös en stund. Under tiden åkte din pappa och jag till stan och köpte en kostym till pappa som han skulle ha på begravningen. Vi pratade även med begravningsbyrån så de skulle boka in Kåge kyrka till fredagen, klockan 13.00, samt församlingsgården. På onsdagen hade du varit på obduktion nere i Umeå och på torsdagen hade begravningsentreprenören åkt för att se dig. Dina kläder hade blivit lite missfärgade efter obduktionen som vi bestämde oss för att köpa något nytt till dig som du skulle få ha på dig. När vi var på stan på fredagen köpte vi en liten, underbar sparkdräkt till dig i plysch med fötter och luva på. Den var vit med små björnar, ankor och lamm och i luvan var det ljusgrönt. Denna dräkt tog vi sedan till begravningsbyrån så skulle entreprenören klä på dig den på måndagen, innan bisättningen. Sedan hämtade vi din bror på dagis och var hemma resten av dagen och kvällen.

På lördagen tog vi det ganska lugnt hela dagen, åkte och handlade mat på Ica och ett par saker till dig på Barnens hus. Under söndagen åkte vi upp till farbror med familj och hämtade vår hund, Nalle. Din bror hade längtat efter sina kusiner och lekte med dem där uppe. Pappa och storebror passade även på att köra din farbrors nya traktor vilket din bror tyckte var så roligt.

På måndagen skulle vi få träffa dig för sista gången. Vi hade tid på bisättningen klockan 13.00 och där skulle vi få se och hålla dig och göra i ordning din kista. Jag var så nervös innan, visste inte om du skulle ha förändrats något under veckan som gått eller om det skulle synas några spår efter obduktionen. Samtidigt längtade jag så mycket efter att få hålla dig igen och få känna på dina mjuka kinder. Vi var framme vid kvart i ett och fick sitta och vänta en stund utanför bårhuset. Din storebror var med eftersom vi tyckte det kändes viktigt att även han skulle få träffa dig en sista gång. Vi hade med lite saker till dig. Din bror hade valt ut ett litet, rosa, flygplan och vi hade köpt en liten nalle med en blå tröja där det stod I love you om och om igen. Din bror hade även ritat några teckningar som han ville skicka med dig och vi hade även en ljusblå filt från gammelmormor som hon köpt åt dig i Prag. Sedan skulle även nallen som din mormor och morfar köpt till dig få följa med och en tutte som vi lämnat med dig när vi lämnade dig på bisättningen tisdagen före.

När vi tillslut gick in till bisättningen vid tio över ett följde begravningsentreprenören med oss. Hon hade klätt dig i den fina nya sparkdräkten som vi köpt till dig och lagt dig på en blå fleecefilt bredvid kistan. Det var så underbart att få se dig igen. Din pappa och jag blandades av så motstridiga känslor, dels glädje över att få se dig och vara med dig, dels all sorg över att ha förlorat dig. Din bror ville gärna se på dig och efter en stund även känna på dig. Vi lyfte dig i den blå filten och du var så fin. Du var lite rödare i ansiktet, inte riktigt lika blå-lila i tonen som du var när vi var på sjukhuset. Lite hade du förändrats, ögonen hade sjunkigt in lite och i pannan syntes spår efter obduktionen, men du var så fin, så vacker. Vår lille pojke.

Vi gick med dig till en soffa och satt där med dig. Din pappa hade burit dig och satt först med dig, sedan tog jag dig i min famn. Vi satt så länge och entreprenören tog lite bilder på oss tillsammans. Vi smekte dina kinder och höll dig så länge vi ville och sjöng även Blinka lilla stjärna för dig. När vi sedan kände oss redo gick vi tillbaka med dig och lade dig bredvid kistan. Vi bäddade i ordning i den och lade ner dig. Sedan lade vi ner nallen som vi köpt till dig till vänster om ditt lilla huvud så du skulle ha den nära. Sedan lade vi flygplanet från din bror nedanför nallen. Till höger om ditt huvud lade vi tutten. Sedan bäddade vi om dig med den fina mjuka filten från gammelmormor och lade nallen från mormor och morfar längst ner och teckningarna från din bror på vardera sidan om dig. Ett foto på din pappa, mig och storebror lade vi på filten. Du fick det så fint där och ditt lilla huvud vilade på en vit liten kudde. Vi tog flera foton och pratade med dig länge. Jag kysste din kind och strök dig flera gånger, dina kinder var så mjuka. Efter det satte vi över kistlocket som din bror tidigare satt en liten klisterlapp på med ditt namn. Din bror hjälpte mig och pappa att skruva fast locket med två små vita skruvar. Sedan tog vi åter på oss ytterkläderna och jag satte mig i bilen. Vi hade bestämt att vi själva skulle köra dig till Kåge kyrka så att vi skulle få möjligheten att skjutsa dig i vår bil. Så jag satte mig i baksätet och din pappa hämtade dig i kistan och lade dig i mitt knä. Din storebror åkte fram. Sedan körde vi dig till Kåge och bar in dig i gravkapellet bredvid kyrkan. Att lämna dig där framme i kapellet kändes som ett avgörande ögonblick. Det var så hjärtskärande att se din lilla vita kista stå där framme och veta att vi aldrig mer skulle få se dig nu, aldrig mer få känna på dig. Att vända ryggen till och gå ut var mycket, mycket svårt.

Utanför kyrkan hade vi mött en kvinna som arbetade inom Kågedalens pastorsexpedition. Hon följde oss sedan ut till Kåges kyrkogård där hon visade vilken plats du skulle få. Om vi själva haft egna önskemål hade vi haft möjligheten att välja en annan plats men vi tyckte om den anvisade och godkände den. Det var på den nya delen av kyrkogården och högst upp så man ser ner mot skogen och lite av havsviken, i alla fall vintertid. Bakom din plats är det också skog men det är gallrat lite där så solen tränger igenom, även när den ligger lågt. Efter detta åkte vi hem och mormor och morfar kom till oss med lite mat.

Dagen efter, på tisdagen, var vi till Vårdcentralen i Byske med din bror på hans fyraårskontroll. Allt gick bra och efter det åkte vi hem.

På onsdagen hade pappa och jag bokat in tid för klippning för att få vara fina till din begravning. Din bror var på dagis och efter klippningarna köpte vi kläder till begravningen till din bror och mig. Senare på eftermiddagen kom prästen som skulle hålla i din begravning hem till oss. Han var en mycket varm och empatisk man. Han var egentligen pensionerad men eftersom sjukhusprästen inte kunde då han var bortrest på fredagen tog vår präst sig an din begravning. Vi bestämde tillsammans med honom att psalmerna Tryggare kan ingen vara och Alltför omöjlig att fånga skulle sjungas och att vi skulle ha en solist som skulle framföra Jag ska alltid älska.

På torsdagen var din bror igen på dagis och vi passade på att städa lite hemma eftersom din farmor, farfar, faster och hennes sambo skulle komma till oss på aftonen. De kom vid sextiden och farmor hade med sig en underbar liten grön kofta med en nyckelpiga på som hon stickat till dig. Vi pratade mycket om dig på kvällen och din faster fick se bilder på dig eftersom hon inte haft möjlighet att se dig tidigare.

~ ~ ~

   Dags för avsked

Sedan var det fredagen den 1:a februari. På morgonen gjorde vi oss i ordning hemma i lugn och ro. Jag kunde inte alls förstå att det var din, vår underbara sons, begravning vi gjorde oss i ordning för. Gick inte ta in alls och allt kändes enormt overkligt. Klockan 13.00 skulle begravningsakten börja i Kåge kyrka men vi hade bestämt med begravningsentreprenören att vi skulle träffas där lite tidigare och ställa i ordning de grejer som vi själva ville ha med till begravningen. Det var tre saker vi skulle ta med oss. Dels ett foto på dig, inramat i en liten vit ram. Dels var det januaris skyddsängel som du fick på BB av farmor och farfar och även ett rött ljus format som ett hjärta som skulle få brinna för dig. Dessa tre saker skulle ställas på ett litet bord vid din kista.

Så åkte vi hemifrån strax före klockan tolv för att ordna detta och även se hur församlingsgården såg ut eftersom vi inte varit där förut. Din pappa och jag åkte själva så skulle storebror, farmor, farfar, faster och hennes sambo komma lite senare. Din mormor, morfar och gammelmormor skulle också komma till kyrkan vid klockan 12.00.

När vi kom till kyrkan gick vi direkt till församlingsgården och tittade på den. Vi började fundera på hur borden skulle stå och då kom mormor, morfar och gammelmormor och hjälpte oss att ställa borden i ordning. Det var väldigt känslofyllt att träffa dem och sakta började det gå upp för mig vad det var vi gjorde och vad som väntade.

Vid kvart över tolv gick vi in i kyrkan. När jag steg innanför portarna och såg din lilla vita kista längst framme och alla vackra blommor runt den gick det upp för mig vad det var som hände och alla känslor övermannade mig. Tårarna rann nerför mina kinder då din pappa och jag gick genom kyrkgången fram till dig. Blommorna som vi beställt till dig var så vackra. På kistan fanns det lilla arrangemang som vi önskat med vita rosor, blå anemoner, vitt stjärngräs och slingor av murgröna som hängde ner på sidorna av kistan. Framför kistan stod det lilla hjärtat som vi önskat med samma sorts blommor som på kistan. Det var så fint samtidigt som det kändes så hjärtskärande att se. Runt dig stod flera blommor från släkten och vännerna. En stor bukett med vita blommor och två ljus från mormor och morfar. En stor bukett med gula blommor från farmor, farfar, faster, hennes sambo, och farbror med familj. En bukett med vita och blå blommor från din yngre morbror och hans sambo. En bukett med röd ros från gammelmormor och gammelmorfar. En bukett med röda rosor och ett ljus från din gammelfarmor och min farbror med familj. En bukett med blommor och en liten nallebjörn som åkte kana på ett stort blomblad från våra vänner utanför Sandviken och deras lilla änglason samt en bukett med vita och blå blommor från våra vänner i Malå och deras barn.

Vi gick runt och tittade på alla blommor. Sedan gick din pappa ut eftersom farmor, farfar och de övriga hemifrån kom och han skulle visa dem församlingsgården. Under tiden visade begravningsentreprenören mig den lilla smidespiedestal som vi kunde ställa fotot, ängeln och ljuset på. Jag ställde upp grejerna som jag önskade ha dem och senare kom din pappa och tyckte det blev bra. Vi tände det röda hjärtljuset för dig. Under tiden tog morfar flera kort med sin och våran kamera på allt.

Entreprenören hade ordnat så en ung solist skulle komma och sjunga för dig eftersom din pappa och jag hade önskat det. Vi tyckte så mycket om låten Jag ska alltid älska som sjöngs på din namngivningsceremoni så vi hade önskat den även till din begravning. Solisten och hennes pianist sjöng och spelade igenom låten en gång innan begravningen började och det lät underbart vackert samtidigt som det slet itu mitt hjärta. Både texten och melodin var så vacker och så sorglig och solisten sjöng så underbart. Både din pappa och jag blev enormt rörda av sången.

Under tiden som gått hade alla i våra familjer kommit och efter att vi hälsat på varandra och även talat med prästen satte vi oss ned och inväntade att klockan skulle slå ett och begravningsakten skulle börja.

Begravningen inleddes med klockringning och sedan ljuständning. Under stilla orgelmusik tände jag, pappa och din storebror varsitt ljus för dig. Efter oss tände även övriga familjen ett ljus för dig, vår lille Alex. Därefter sjöng vi psalm 248, Tryggare kan ingen vara. Sedan höll prästen ett Griftetal för dig samt Överlåtelsen. Därefter sjöng vi psalm 906, Allt för omöjlig att fånga. Sedan bad vi Begravningsbön och sjöng psalm 190, Bred dina vida vingar. Efter psalmen var det dags för oss att ta farväl av dig, vår lille son. Under orgelmusik gick din pappa, jag och din bror fram till dig i din lilla vita kista med var sin röd rös. Vi lade dem på din kista och tog sakta farväl. Vad vi sa till dig kan jag inte komma ihåg, sorgen var enorm och outhärdlig, saknaden så fruktansvärt stor. Hela tiden rann tårarna och tyngden och tomheten i våra hjärtan var överväldigande. Stilla stod vi vid din kista tills vi tillslut kände oss redo att gå tillbaka till vår bänk för att låta resten av familjen ta farväl. De gick upp några åt gången och lämnade sina röda rosor på och vid din lilla kista. När alla tagit sina farväl till dig läste vi Barnabönen, Gud som haver barnen kär och därefter läste prästen Välsignelsen. Sedan sjöng solisten med underbar stämma Jag vill alltid älska. Den sången kommer alltid att vara din Alex. Din alldeles egna sång på jorden som för evigt kommer att påminna om dig, vårt lilla mirakel som vi förlorade. Efter sången gick så din farfar och morfar fram till dig. Under klockringning lyfte de upp din lilla kista i de små handtagen av vitt rep och bar sakta ut dig. Efter dem gick din pappa, jag och storebror och efter oss kom resten av familjen. Begravningsentreprenören hade gett mig det lilla blomsterhjärta som stod framför din kista och jag bar med det ut. Vid entrén klädde jag på mig jackan och jag och din pappa gick ut till bilen. Pappa satte sig fram och din storebror bredvid honom. Jag satt bak och din morfar och farfar lade över dig i mitt knä. Sedan förde vi dig till Kåges kyrkogård för gravsättning i vår familjegrav.

På kyrkogården tog din pappa dig och bar dig upp till din grav. Jag gick bredvid honom och efter oss kom resten av familjen. Alla bar med sig blommorna från kyrkan. Uppe vid din grav sattes du ned på de bjälkar som låg över öppningen. Sedan tog din pappa, farfar, morfar och din fasters sambo tag i var sitt band och tillsammans sänkte de ner dig i graven. Jag stod högst upp vid huvudändan tillsammans med din mormor och såg på, det var så tungt att se hur din lilla kista sänktes ner och så ödesmättat. Precis när din lilla kista försvann från mitt synfält kändes det som att någon slet hjärtat ur mig. Nu var du borta. Ögonblicket var så avgörande, så definitivt. Nu hade du lämnat mig helt, din kropp var sänkt i din grav.

Efter detta lade vi blommorna runt din grav och din bror slängde ner sin röda ros till dig. Vi gick sedan tillsammans ner och åkte tillbaka till församlingsgården för att fika lite tillsammans. Även prästen deltog där och läste efter fikat upp de telegram som lämnats till ditt minne. Vi ställde upp ditt foto, ljus och ängel på ett bord och vid dem låg minnesalbumet som de flesta lämnade en liten, sista hälsning till dig i. När vi avslutat i församlingsgården åkte vi till din grav som nu fyllts igen och över den hade alla blommor ställts upp. Det var vackert och fridfullt där trots att vädret var dåligt och det både snöade och blåste. Därefter åkte vi hem igen och mormor och morfar följde med för att äta middag med oss. Resten av kvällen umgicks vi alla och försökte samla oss efter denna tunga, ödesdigra men viktiga dag.

~ ~ ~

   Tiden efter avskedet

På lördag morgon åkte farmor, farfar, faster och hennes sambo från oss och pappa, jag och din bror åkte ut till dig med vår röda stallykta. Vi skulle få en riktig gravlykta på måndag från begravningsbyrån men vi ville inte vänta till dess utan ställde dit vår lykta för att få tända ett ljus för dig. Resten av dagen och helgen tog vi det lugnt och började försöka hitta någon vardag igen, vilket har varit mycket svårt.

På måndag åkte vi och hämtade din lilla lykta som var mycket fin, vit med en liten duva på. Sedan besökte vi vår kurator på sjukhuset. Resten av veckan tog vi det också ganska lugnt, din pappa jobbade med trappen hemma, slipade och målade den. Jag tog det mer stilla men försökte hjälpa honom när det gick.

Att försöka leva vidare har varit mycket svårt. Vi har försökt hålla en så normal vardag som möjligt för din storebrors skull men det är inte lätt. Vi talar mycket om dig och saknar dig så oerhört. Varje dag har vi besökt din grav och sett till att dina ljus brunnit vilket har känts så viktigt. Vi kan inte lägga all den omsorg och kärlek vi har på att sköta och ta hand om dig så vi lägger lite av det på din grav istället. När blommorna från begravningen till slut slokat och snöat över, efter ungefär en vecka, ordnade vi ett vinterarrangemang med två vackra orangea blommor, granris och lite annat plus en ljushållare till din grav. Denna ljushållare låter vi gäster tända ljus i och det gjorde din mormor och morfar på Alla hjärtans dag, den 14:e februari. Helgen innan, samma dag som vi ställde dit våra nya blommor besökte även några av våra kompisar dig. De gav dig en mycket fin blomma med gula rosor, en liten blå fjäril och ett rött hjärta. Innan vi hade tagit bort blommorna från begravningen hade vi satt upp en liten nalle från ett av blomsterarrangemangen på ditt kors. På Alla hjärtans dag satte vi upp en ny liten nalle, vit med rött hjärta på magen, från din pappa, mig och storebror på ditt kors också. Ett litet kort med texten Vi älskar och saknar Dig! satt fast på nallen. När mormor och morfar besökte dig samma dag satte de också dit en liten nalle som de fäste på din vita lykta.

Dagarna går sakta framåt nu. Vi saknar dig så enormt och försöker ta en timme och en dag i taget. Nu i efterhand känns det ibland som att allt varit en dröm, graviditeten, tiden på BB och allt som följt efter. Det var en av anledningarna till att jag skrev denna berättelse om dig. För att aldrig glömma, aldrig förlora någon del av denna tid. Jag har försökt skriva så utförligt jag kunnat om alla händelser så att din pappa och jag alltid ska ha dig och din historia med oss. Men även för att din storebror och övriga närstående ska kunna läsa om dig och komma ihåg dig. Vi kommer att sammanställa ett litet album om dig med alla bilder på dig och din berättelse. Aldrig ska vi glömma dig. Alltid kommer du att finnas i våra hjärtan. Vi älskar dig och du saknas oss, vår lille ängel.

Alltför omöjlig att fånga

alltför kort och underbar

själva kärleken och skapelsen

var budskapet du bar

Som en vindil genom luften

som en fjäril flyger bort

som en viskning hörs bland bergen

blev ditt liv här alltför kort

Som ett solsken genom mörkret

som en saga kom och gick

som en gryning ovan molnen

var den enda tid du fick

Det kom änglar dig till mötes

tyst togs andan ur ditt bröst

under tusen fåglars stämmor

gjordes sommaren till höst

Som en havsbris över ytan

som en smekning på min kind

som ett månsken genom natten

var ditt liv här som en vind

Alltför omöjlig att fånga

alltför kort och underbar

själva kärleken och skapelsen

var budskapet som du bar

Graven på Kåge kyrkogård den 1:a februari.
Här ligger vår son nu. Alla blommor från begravningen lades ovanpå graven och det blev vackert.

Varje dag sedan begravningen har vi hälsat på vår son där. Det är sorgligt men samtidigt rofyllt att hälsa på honom. Vi får möjlighet att lägga lite omsorg på hans grav nu när vi inte kan lägga något av all omsorg som vi bär på, på honom.

Här ligger vår Alex i sin lilla vita kista på begravningen den 1:a februari i Kåge kyrka.
Kan någon förstå?

På namngivningsceremonin fick alla vi som deltog tända var sitt ljus för vår Alex. De sattes i en ring i en ljuskruka.

På namngivningsceremonin som vi hade på sjukhuset tändes 5 st ljus. Det i mitten för Alex, de två på sidan av för hans pappa, mig och storebror. De två yttersta för släkt och vänner. Läs mer om detta i berättelsen som jag kommer att lägga ut här när den är klar.

Det här namnkortet fästes på Alex BB-vagn. Barnmorskan valde ett med ett tåg på eftersom storebror är intresserade av dem.
Alex var det 64:e barnet som fötts på Skellefteås BB i år. Han vägde 3 475 g och var ca 52 cm lång.