moonlander

Besökte som sagt jobbet idag. Gick bra, alla är så gulliga där. Jag gruvade mig för vad jag skulle säga och så men det gick bra, många hade frågor om Alex och vad som hänt och jag berättade gärna, även om det är mycket tungt, så det gick fint. Men efteråt var jag så trött och energin var helt slut. Märks att jag inte har någon ork ännu, allt jag gör, gör mig toktrött.

Det var många som kom fram, gav mig en kram, hälsade och så. Jag blir så rörd över att det är många som tänker på oss och känner med oss. Man har verkligen märkt att människor bär på så mycket medkänsla och godhet, jag vill verkligen passa på att tacka alla som på ett eller annat sätt hört av sig, det värmer så mycket!

Efter besöket på jobbet åkte jag ut till Alex. Det var andra gången jag var där ensam och det känns lite annorlunda när sambon inte är med, vi stöttar varandra när vi är två och det blir lite tyngre när jag är där själv. Men jag tycker om att vara där ändå. är så rofyllt och idag hörde jag fåglarna som kvittrade i skogen. Det tyckte jag om, de sjöng liksom för Alex. Eftersom det har snöat lite inatt tinade jag av hans nallar och tog bort snön från dem. Försökte även ta bort den värsta snön från blomman. Det blev bra.

När jag skulle hämta sonen på dagis ville han inte alls hem och fick det värsta raserianfall jag sett. Han brukar inte få så stora raseriutbrott så jag är inte van och visste inte riktigt hur jag skulle hantera det. Både jag och en av våra underbara fröknar fick kämpa på honom overallen, skorna och mössan och vi höll säkert på mer än en kvart medan han slogs och sparkade. När han började skrika "dumma mamma" och klösa mig i ansiktet och slita i håret kom mina tårar. Jag kämpade tillbaka dem och försökte hålla mig samlad men det var inte lätt. Dels hade jag aldrig sett honom så arg och dels fanns ingen energi kvar efter besöket på jobbet men tillslut fick vi med samlade krafter ut honom till bobben. Där tog det ytterliggare tio minuter innan jag fick honom att sitta kvar på bobben och kunde börja gå hem. Väl hemma hade han lugnat ner sig (men grät hela vägen hem) och fick i sig lite mellis. När han fikade i köket gick jag in i vardagsrummet och bröt ihop, tårarna strömmade ett tag tills jag lyckades samla mig igen. Det är ju inte alls oväntat att han skulle få nåt sånt här anfall, dels är han ju fyra år och mitt i trotsen och dels är det nog ett sätt för honom att ta ut sorgen efter sin bror. Men för mig blev det oväntat tufft, jag var inte förberedd på det.

Efter mellis var han återigen min lilla älskling, all hans ilska var borta och vi hade en mysig eftermiddag tillsammans. Det var nog bra för honom att få ur sig lite tror jag. Det blir han nog starkare av. När jag nattade honom pratade han om sin lillebror och vi sjöng Blinka lilla stjärna tillsammans för Alex.