moonlander

Vår lille ängel Alex var en så efterlängtad och älskad liten son och lillebror. Det här är hans berättelse, skriven av mig, hans mamma, i februari 2008. Berättelsen är skriven som ett brev till Alex.

~ ~ ~

   Graviditeten

Jag kände nästan direkt att jag hade ett litet liv växande i min mage. I maj 2007 gjorde vi ett graviditetstest men redan ett par veckor innan var jag säker på att jag väntade dig, min lille Alex.

Början av graviditeten var lite kämpig för mig, mådde rätt illa och var väldigt trött. Men det upphörde ganska snabbt, kring vecka tolv och i samband med att jag gick på semester tynade illamåendet bort och jag började istället må mycket bra. Både jag och din pappa var så glada över att vi väntade dig, längtade redan från början så mycket efter dig och efter den dag vi skulle få hålla dig i våra armar.

I vecka 10 besökte vi barnmorskan för första gången och skrev in oss på MVC. Sedan besökte vi henne regelbundet för att hålla lite koll på dig och se att du mådde bra inne i min mage. Din stolta storebrorföljde ofta med och berättade sedan på dagis om hur vi varit hos barnmorskan och lyssnat på ditt hjärta. Han tyckte det lät som ett tåg, tuff tuff tuff.  Ditt hjärta slog alltid så fint när vi lyssnade på det på MVC. Alltid hade du mycket starka fina hjärtslag som oftast låg på drygt 150, det var bara vid de två sista besöken som det sjunkigt lite, till 136.

I vecka 17 besökte vi BB för att göra ultraljud. Att få se dig för första gången var otroligt. Din pappa och jag tittade länge på dig och barnmorskan som gjorde ultraljudet visade så mycket, alla små fingrar, tårna, hjärtat och så. Det var underbart. Sedan visade vi stolt bilderna för alla som ville se. Strax före ultraljudet, när min mage hade börjat växa, berättade vi för din storebror att han skulle få ett syskon. Han blev så glad och längtade genom hela graviditeten efter att få se dig. Han kände på min mage för att känna dina sparkar, lyssnade på magen och pratade och sjöng för dig. Han hade svårt att vänta på den dag du skulle komma till världen.

Under hösten gjorde din pappa och jag en resa till Ikea i Haparanda för att köpa lite nya saker till dig. Ett nytt skötbord, saker till en ny spjälsäng, haklappar, en mobil att sätta över skötbordet och så. Spjälsängen som vi ville att du skulle ha var slut så vi beställde den lite senare. Hemma satte vi ganska snabbt upp alla dina nya saker för att vara väl förberedda inför att du skulle komma ut till oss. Vi köpte även lite nya kläder, de med ugglorna som du hade på BB, en ny overall och en sparkdräkt. Vi tvättade upp alla kläder som din storebror haft när han var liten och lade allt i lådorna på ditt skötbord. Vi handlade även blöjor, tuttar och allt annat som man behöver till sin lilla bebis. Din mormor köpte en röd och vitrandig body och ett par röda byxor till dig. Din faster köpte ett sett med napp, tallrik, sked, pipmugg och nappflaska till dig i julklapp. Allt var redo för den dag du skulle komma till världen.

Det var inte bara vi som gladde oss så mycket för att du skulle komma till oss. Även farmor och farfar, mormor och morfar, din farbror, faster och morbröderna med familjer såg fram emot din ankomst. Mina och pappas kompisar och arbetskamrater längtade efter dig och storebrors fröknar på dagis pratade mycket om när du skulle komma och hur fin storebror han skulle vara mot dig. Han är så kärleksfull och empatisk, han längtade efter att få ta hand om dig. Han sa ofta till mig: "Mamma, när bebisen kommer ska du ta hand om hunden och jag ska ta hand om bebisen."

Sedan pratade även jag och din äldre morbror mycket om din lilla kusin som fortfarande ligger i sin mammas mage, att ni skulle födas samma år och gå i samma klass under er uppväxt. Hur kul ni skulle ha tillsammans och så. Jag och din morbrors sambo pratade om alla långa promenader vi skulle ta tillsammans i sommar och att vi skulle fika tillsammans och bara mysa med våra små barn.

Under resten av graviditeten mådde jag så bra, hade mycket energi och jobbade fram till den 21:a december, en månad innan du föddes. De två sista veckorna gick jag ner till 50 % för att hinna ta det lite lugnare och passa på att mysa med dig i min mage och vila lite innan förlossningen. Vi firade jul hemma hos oss och farmor och farfar kom upp hit och firade. Mormor, morfar, gammelmormor och din yngre morbror kom hit och firade också. Nyår firade vi sedan med några av våra närmaste kompisar. Vi tog det  lugnt och bara laddade för din ankomst.

Efter nyår kom den långa väntan. Varje dag väntade vi och hoppades på att förlossningen skulle komma igång. Dagarna gick och den 5:e januari kom och passerade. Det var den dagen du var beräknad att göra entré. Den 8:e besökte jag barnmorskan på MVC och det var sista besöket hos henne. Hon mätte min mage och vi lyssnade till ditt hjärta. Allt gick så fint och såg så bra ut. Din pappa var tyvärr inte med, han var på jobbet. En av mammas kompisar var hemma hos oss och passade din storebror då. På besöket fick vi en tid på special-MVC den 20:e januari för bedömning om igångsättning utifall att du inte hunnit ut själv innan dess. Jag var lite rädd för detta datum då jag så gärna ville att förlossningen skulle komma igång av sig själv innan dess. Men det gjorde den inte utan vi väntade och tillslut var det lördag den 19:e januari.

Under lördagen packade vi nästan klart väskan vi skulle ha till BB. Din pappa och storebror åkte med vår hund till din farbror och lämnade honom där. På kvällen skjutsade vi storebror till mormor som skulle passa honom då vi var på BB. Jag hade under den här dagen inte känt dig röra dig inne i min mage. Men jag hade känt både rörelse och hicka under fredagen så jag var inte så orolig, dessutom flyttade du dig lite i min mage. På morgonen låg du på vänster sida och senare på dagen på höger. Du tryckte även vid ett tillfälle uppåt, men jag har hört nu att det tydligen kan bli så av förvärkarna, även om barnet inte lever. Vet dock inte om det stämmer. På natten hade jag svårt att sova, vaknade vid tretiden och kunde inte somna om. Jag var så nervös inför söndagen. Kände nog på mig att något inte var som det skulle.

Söndag morgon klockan sju gick vi upp, din pappa och jag. Vi packade klart väskan, pappa gjorde fika som han skulle ha på BB och vi åt frukost. Sedan åkte vi in till BB. Vädret var lite dåligt, det snöade mycket och vägen till stan var inte plogad, så vi körde sakta och försiktigt. Väl framme gick vi till väntrummet utanför ultraljudsrummet och väntade på doktorn. Vi hade fått tid halv tio, men han var lite sen, kanske tio minuter, en kvart.

~ ~ ~

   Beskedet

När läkaren kom gick vi direkt in i ultraljudsrummet. Han började undersökningen med att se om det fanns mycket fostervatten och det tyckte han såg bra ut. Sedan mätte han dig för att göra en bedömning om hur stor du var. Efter det började han leta. Han letade och letade och jag förstod direkt vad han letade efter. Jag frågade om allt var som det skulle och då mumlade han bara. Läkaren fortsatte att leta efter rörelser från ditt hjärta men hittade ingenting. Han behövde aldrig säga något, vi förstod direkt vad som var fel. Ditt lilla, lilla hjärta stod helt still. Läkaren gick och hämtade en barnmorska som bekräftade vad han såg. Jag tittade inte längre på skärmen där vi kunde se dig, ville inte veta att det var sant. Din pappa tittade däremot och sedan hämtade de en till läkare som bekräftade att det värsta var sant. Ditt hjärta slog inte mer. Hur ska jag beskriva vad vi då kände? Chock, förtvivlan, "det händer inte, det händer inte..."

Då det stod helt klart att du lämnat oss beslutades att ett fostervattensprov skulle tas. Läkaren tog hjälp av barnmorskan och satte en lång spruta mot min mage. De förde in sprutan men fick inte ut rent fostervatten utan bara blodblandat vilket gjorde att de inte kunde ta alla tester från det, bara göra en bakterieodling. Hade testet varit rent hade de även sett efter om det kunde vara en kromosomrubbning eller något genetiskt som gjort att du inte överlevt i min mage. Vår lilla, lilla kille, vad hände?

Tiden vi låg inne i ultraljudsrummet känns idag som en dröm. Allt stod stilla, det gick inte ta in vad som skedde. Vårt efterlängtade lilla barn, som vi känt sparka och hicka i min mage och längtat efter så länge. Helt plötsligt var du borta, men ändå så nära.

När fostervattensprovet var taget fick vi ett BB-rum, rum L. Som i trans gick vi dit och började försöka ta in vad som skett, vilket var helt omöjligt. Vi hade fått veta att förlossningen skulle sättas igång måndag morgon och om vi ville kunde vi åka hem och komma tillbaka på måndag. Rätt snabbt kände vi att det var tryggast att stanna kvar då det skulle vara okej att ta emot besök där. Vi fick telefon inkopplat på rummet och vi började ringa några av de svåraste samtal vi någonsin ringt. Pappa ringde till farmor och farfar och farbror. Jag ringde till morfar och mormor. Vi kände att vi behövde stöd och längtade efter att få ha din storebror nära, så vi bad mormor, morfar och storebror att komma upp. Efter det fick vi in lite lunch på rummet som vi petade lite i. Sedan kom mormor, morfar och bror och satt med oss under dagen. Din yngre morbror kom också förbi och det kändes skönt att inte vara själva. Tillsammans grät vi och försökte att ta in det omöjliga, att vår lilla älskling dött ifrån oss.

Då det serverades middag på BB åkte våra besökare hem och efter att vi petat lite i maten fortsatte vi att ringa och berätta. Jag ringde till några vänner och pappa pratade med farmor och farfar igen. Under tiden jag pratade med en av vännerna började jag känna värk i ländryggen och något som kunde vara sammandragningar. Klockan var vid sju på kvällen och sakta började jag fundera på om förlossningen kunde vara på gång.

~ ~ ~

   Förlossningen

Nog var det sammandragningar jag börjat känna där vid sjutiden på aftonen. Från början var det ca 7-8 minuter mellan dem och de höll i cirka 10 sekunder. Värken i ländryggen tilltog ganska snabbt så tillslut bad jag om att få vetekudden vi tagit med oss värmd. Med den på ryggen kändes det lite bättre. Rätt snabbt, efter ca en halvtimme, var det ungefär 5 minuter mellan värkarna och vid åttatiden fick jag Alvedon mot smärtan.

Under kvällen tilltog smärtan mer och vi låg på rummet och tittade på TV. Din pappa slumrade till en stund men vid elvatiden väckte jag honom och sa att det gjorde så pass ont nu under värkarna, som ökat till ca 30 sekunder, att jag behövde något mer smärtstillande. Nu hade en ny barnmorska börjat sitt nattskift. Vid tjugo över elva kollade hon mig och jag hade öppnat mig 4 cm. Vi fick välja om vi ville "avsluta" värkarbetet med medicinering eller om vi skulle låta det fortsätta och söka narkosläkaren för att sätta ryggmärgsbedövning. Pappa och jag beslutade oss för att låta värkarbetet fortsätta och barnmorskan kallade upp narkosläkaren och klockan tolv på natten fick jag ryggmärgsbedövningen. Vi flyttade över från BB-rummet till ett förlossningsrum. Efter ryggmärgsbedövningen var lagd tog barnmorskan hål på fosterhinnorna så fostervattnet gick.

För att din pappa skulle få vila lite tog barnmorskan och en undersköterska in hans säng. Vi lade oss ner lite och började prata om namn till dig. Vi hade inte bestämt några namn innan men tyckte nu att det var dags att bestämma. Jag har alltid gillat pojknamnen Wilmer och Alex. Din pappa tyckte Alex var fint och vi bestämde att du skulle heta det om du var en pojke. Eftersom din storebror fått sina mellannamn från pappas sida bestämde vi att du skulle få mellannamnen från min sida. Så bestämdes att du skulle heta Karl Alex Mikael Jonsson om du var en pojke. Sedan funderade vi på flicknamn. Din pappa sade att han tyckte att Clara var fint och det tyckte även jag. Så snabbt bestämdes att om du var en flicka skulle du få namnen Linda Clara Kristina Jonsson.

Lite senare på natten började jag känna mig rätt skakig. Jag var väldigt nervös inför förlossningen och lite orolig för hur det skulle gå eftersom du inte levde, även hur det skulle kännas när du tillslut kommit ut till oss.

Ryggmärgsbedövningen började snart tappa lite styrka och för att lindra smärtan och nervositeten gjorde barnmorskan ordning duschen i förlossningsrummet till mig. Sedan tog jag en lång dusch som både lindrade smärtan lite och fick mig att slappna av. Då värkarna tillslut gjorde för ont för att jag skulle kunna sitta upp gick jag ur duschen och vid tio i tre på natten fick jag en extra dos av ryggmärgsbedövningen. Nu lade jag mig i förlossningssängen och sedan föddes du, klockan 03.41, natten den 21:a januari 2008. Du var så fin, så vacker, vår efterlängtade, älskade pojke. Barnmorskan lade dig på mitt bröst och jag höll dig, din pappa och jag strök dig, smekte dina kinder och kände på dig. Din pappa klippte av navelsträngen. Sedan myste vi med dig, tog flera bilder och känslorna var så blandade. Dels var vi så stolta över dig, så glada att du äntligen var här. Men sorgen och smärtan över att du inte levde var enormt stor. Vi hade så gärna önskat få höra dig skrika, se dina underbara små ögon, fått ha dig levande här med oss.

När vi kände oss redo lyfte pappa och barnmorskan dig och bar dig bort till badbaljan. Barnmorskan badade dig, sedan vägde och mätte hon dig. En stor fin pojke var du, 3,475 g och cirka 52 cm lång. Sedan hjälptes pappa och barnmorskan åt att ta hand- och fotavtryck och en liten lock av ditt hår som fästes på samma papper som avtrycken. Du var en liten lintott, hade precis samma hårfärg som mig.

Efter detta klädde din pappa på dig med de nya kläder som vi tagit med, de med ugglor på. Du hade så stora fötter och det var på håret att tossorna passade. Sedan tog vi flera kort med dig och lade dig sedan i BB-vagnen. Där togs ännu fler kort. Därefter duschade jag och pappa plockade ihop våra saker från förlossningsrummet och vi gick tillbaka till BB-rummet.

Nu fick vi chans att ta det lite lugnt med dig. Bara vara med dig en stund. Vi fick in fika på rummet och efter att vi fikat ringde vi till våra föräldrar och berättade att du kommit till världen. Nu bestämdes också att farmor och farfar skulle komma upp till oss. Efter den här natten var vi rätt trötta och vi vilade en stund innan frukost.

~ ~ ~

   Tiden med dig 

På förmiddagen, vid lunchtid, kom din farmor och farfar upp till oss. De fick träffa dig och strök dig på kinden och tittade på dig. Du var så vacker, vår lille son. Många tårar fälldes för sorgen över att du inte levde var överväldigande. Under morgonen hade vi bestämt att hålla en namngivningsceremoni för dig och vi bjöd in våra familjer till klockan fyra. Under dagen besökte sjukhusets diakon oss och även sjukhusprästen besökte oss så vi fick veta hur ceremonin skulle gå till. Mormor, morfar och storebror kom vid tvåtiden och din storebror var först lite avvaktande, men sedan pratade han också med dig och kände lite på dig. Strax före fyra kom dina morbröder med respektive, gammelmormor och farbror med familj. Alla tittade de på dig, kände på dig och tog dig till sig. Sedan gick vi tillsammans ner till andaktsrummet.

Din namngivningsceremoni var mycket känslofylld. Den var så vacker, vi inledde med psalmen Tryggare kan ingen vara, sedan läste diakonen upp ett utdrag ur Sommarlandet, en text om hur vi bemöts på andra sidan efter vår död. Efter det bad vi en bön och läste upp ditt namn. Sedan tändes fem ljus av sjukhusprästen. Det mittersta för dig, Alex. På var sida om ditt ljus tändes två för din pappa, mig och din bror. De två yttersta tändes för vår släkt och våra vänner. Efter det spelades pianomusik och vi fick alla gå fram till ett ljusfat där ett ljus tänts i mitten. Vi fick alla tända var sitt böneljus som placerades runt det mittersta och tillslut bildades en perfekt cirkel i ljuskrukan. Det här ögonblicket var mycket gripande och betydelsefullt. Sedan spelade en solist vid pianot och sjöng Jag vill alltid älska, skriven av Carola. Hon sjöng mycket vackert och texten handlar om att inte ett enda barn får förgäves liv någon gång. Efter sången bad vi en till bön och sedan avslutades ceremonin med Gud som haver barnen kär. Därefter satt din pappa och jag vid dig och våra familjer samlades kring oss för att få vara med dig. Din storebror satt med oss en stund och sedan lekte han med sina kusiner. Det var skönt för honom att få leka lite efter alla tårar som fällts under ceremonin.

Många foton togs och vi tog den tid vi behövde för att ta tillvara på denna stund. För våra släktingar var det här den sista gång de fick träffa dig, så de tog vara på den lilla tid de fick.

När alla kände sig redo för att bryta upp bestämdes att vi skulle äta middag tillsammans på pizzerian vid sjukhuset. Vi gick alla upp med dig till vårt rum igen och sedan gick vår släkt ner och väntade på oss vid entrén. Din pappa och jag var med dig lite och tog dig sedan till ett svalare rum bredvid vårt rum. Vi lämnade dig för första gången sedan vi fått dig. Efter det gick vi ner till de andra och gick tillsammans till pizzerian. Då vi ätit färdigt och de andra skulle hem önskade din storebror få säga "Hej då" till dig och vi tog med honom upp till dig. Han frågade om du rört dig medan vi var borta och jag förklarade för honom att du inte gjort det, att du aldrig skulle röra dig eftersom du var död. Att uttala de orden högt fick mig att förstå att så var det, du kommer aldrig att röra på dig. Det var en mycket tung, men viktig insikt för mig.

När våra familjer åkt hem satt vi med dig en stund på rummet. Bara tog dig till oss och hade dig nära. Vi beslutade att vi skulle åka hem och lämna dig dagen efter, på tisdag förmiddag. På kvällen gick vi tillbaka med dig till det svalare rummet för att du inte skulle förändras så mycket. Där fick du stanna över natten.

Den natten hade jag lite svårt att somna men din pappa sov förhållandevis bra. När jag däremot tillslut somnade sov jag mycket hårt till klockan sex morgonen efter. Vid åttatiden fick vi in frukost och efter att vi ätit den hämtade vi dig, vår lille ängel. Vi började sakta men säkert plocka ihop på rummet och förberedde oss inför det värsta, att lämna dig från oss. Åka hem till vårt hus med alla dina saker utan dig. Vi bestämde först att vi skulle äta lunch, sedan gå med dig till bisättningen. Efter att vi städat ihop på rummet lyssnade vi lite på skivan Sov på min arm av Carola som bland annat innehåller Jag vill alltid älska och en del andra barnsånger och vaggvisor. Vi smekte din kind, dina händer och kände på dig samtidigt som din pappa sjöng med i låtarna som vi hörde. Efter en stund kände jag att det var dags. Dags att lämna dig från mig. Jag frågade din pappa om han var redo och det var han. Vi kallade på barnmorskan och hon följde med oss till bisättningen. Det kändes ödesmättat att gå där genom sjukhusets kulvertar med dig i din lilla BB-vagn. Det var en obeskrivbar känsla, så motstridigt mot alla moderskänslor som strömmar genom kroppen. Hur ska man kunna lämna sitt barn ifrån sig? Hur ska man klara av detta fruktansvärda, fasansfulla? Vi gjorde det bara. Vi följde med dig så långt vi bara kunde. Kulvertarna var kalla men inte lika kalla som vårt inre. Vi lämnade dig i ett kallt rum, korridorlikt med hissar och dörrar. Tog farväl av dig, vände ryggen till och gick ut. Total tomhet i kroppen, sådant fruktansvärt vakuum där hjärtat ska sitta, sådan sorg, förtvivlan, förvirring... Inga ord passar. Tårar som rann utmed mina kinder, kylan som spred sig djupare inom oss. Vi tog ett kort farväl av dig där, däremot vetandes att det inte var sista gången vi skulle få se dig. Vi hade tidigare beslutat att vara med vid bisättningen och själva lägga över dig i din lilla kista. Så vi tog ett kort farväl, på återseende lille Alex.

Sedan gick vi tillbaka, petade lite i lunchen, packade det sista och lämnade BB och sjukhuset.