moonlander

Idag blir Alex en månad gammal. Har tiden gått så fort?

Lilla, lilla vän, jag saknar dig så enormt mycket!

Tänk att få hålla dig,

levande och varm.

Tänk att få se dina ögon,

pigga och klara.

Tänk att få tala till dig,

och få ett gensvar, ett leende, ett skratt...

Varför?

Har svårt att förstå att det har gått en månad sedan vår son föddes, tiden står ju stilla för mig. Jag har funderat ganska mycket idag, tankarna har irrat runt i huvudet. Satte mig ner nyss och läste igenom berättelsen jag skrivit om honom, kändes skönt att gå igenom allt igen. Är så vansinnigt rädd för att glömma honom eller något av allt som hände. Min starka och underbara vän som själv har förlorat sitt barn har försäkrat mig om att man aldrig glömmer men jag är rädd ändå. Vad jag kan känna är att jag tappar hans utseende lite, tittar därför mycket på korten vi tog av honom. Däremot glömmer jag inte alls hur mjuka hans kinder kändes men även hur kalla de var. Det verkar som jag bättre kommer ihåg känslan än de synliga intrycken. 

För att rensa skallen lite for jag ut en timme med hunden ikväll. Känns skönt att röra på kroppen och det är som att jag tänker klarare när jag är ute och rör på mig. Hunden tycker nog inte heller det är helt fel.

Imorgon kommer också en milstolpe. Imorgon ska vi träffa vår läkare igen och vi ska få veta om obduktionen och testerna på Alex och från mig visat något. Om de kan ge något svar på varför vår son inte orkade leva längre. Jag gruvar mig mycket för det här och är så rädd för vad vi ska få veta. Dels är jag rädd för att något ska visa att vi inte borde/kan bli gravida igen, att något liknande kan hända igen och att något då skulle vara fel på mig. Dels att de inte alls har fått något svar på vad som hände. I och för sig så ger ett svar inte oss våran son tillbaka men skulle nog vara skönt att få radera ett frågetecken i alla fall. Kommer nog inte at bli mycket sömn inatt heller...