moonlander

Graven med alla vackra ljus, blommor och gåvor. Mitt hjärta stannade när vi gick dit ikväll och jag såg hur fint det var efter att alla varit där under dagen. Ett starkt intryck som alltid kommer att finnas i mitt hjärta.

... din dag idag, lille Alex.

Ett år av fruktansvärd sorg och saknad, ett år av förtvivlan, av smärta, av sorg, av kaos.

Vi älskar och saknar dig så oerhört mycket, vi vet att du finns med oss varenda sekund i våra hjärtan men att inte få ha dig hos oss, att inte få se dig skratta, gråta, växa, leva känns så vansinnigt fel. Men genom oss kommer du ändå alltid att finnas och vi vet att du finns och väntar på oss, någonstans där kylan aldrig tränger på. Du var helt enkelt för fin och underbar för livet på jorden, din mening var att bli en ängel. Kärleken som du tillfört till våra hjärtan kan ingen ta ifrån oss och vi har den vackraste av alla änglar som vakar över oss.

Älskar och saknar dig av hela min själ och hela mitt hjärta. Du finns alltid nära och kommer aldrig att glömmas. Tack för allt du gav mig under din korta tid på jorden.  

Vi har idag varit ute hos dig och gjort fint på din grav med blommor från farmor och farfar, från din storebror och från oss. Vi tände ljusen och även här hemma håller vi ljusen tända för dig hela dagen idag.

/ Mamma

---

En tillbakablick på förra året, exakt denna dag:

När söndag den 20:e blivit till måndag den 21:a tog barnmorskan och en undersköterska in din pappas säng så han skulle få vila lite. Vi lade oss ner lite och började prata om namn till dig. Vi hade inte bestämt några namn innan men tyckte nu att det var dags att bestämma. Jag har alltid gillat pojknamnen Wilmer och Alex. Din pappa tyckte Alex var fint och vi bestämde att du skulle heta det om du var en pojke. Eftersom din storebror fått sina mellannamn från pappas sida bestämde vi att du skulle få mellannamnen från min sida. Så bestämdes att du skulle heta Karl Alex Mikael Jonsson om du var en pojke. Sedan funderade vi på flicknamn. Din pappa sade att han tyckte att Clara var fint och det tyckte även jag. Så snabbt bestämdes att om du var en flicka skulle du få namnen Linda Clara Kristina Jonsson.

Lite senare på natten började jag känna mig rätt skakig. Jag var väldigt nervös inför förlossningen och lite orolig för hur det skulle gå eftersom du inte levde, även hur det skulle kännas när du tillslut kommit ut till oss.

Ryggmärgsbedövningen började snart tappa lite styrka och för att lindra smärtan och nervositeten gjorde barnmorskan ordning duschen i förlossningsrummet till mig. Sedan tog jag en lång dusch som både lindrade smärtan lite och fick mig att slappna av. Då värkarna tillslut gjorde för ont för att jag skulle kunna sitta upp gick jag ur duschen och vid tio i tre på natten fick jag en extra dos av ryggmärgsbedövningen. Nu lade jag mig i förlossningssängen och sedan föddes du, klockan 03.41, natten den 21:a januari 2008. Du var så fin, så vacker, vår efterlängtade, älskade pojke. Barnmorskan lade dig på mitt bröst och jag höll dig, din pappa och jag strök dig, smekte dina kinder och kände på dig. Din pappa klippte av navelsträngen. Sedan myste vi med dig, tog flera bilder och känslorna var så blandade. Dels var vi så stolta över dig, så glada att du äntligen var här. Men sorgen och smärtan över att du inte levde var enormt stor. Vi hade så gärna önskat få höra dig skrika, se dina underbara små ögon, fått ha dig levande här med oss.

När vi kände oss redo lyfte pappa och barnmorskan dig och bar dig bort till badbaljan. Barnmorskan badade dig, sedan vägde och mätte hon dig. En stor fin pojke var du, 3,475 g och cirka 52 cm lång. Sedan hjälptes pappa och barnmorskan åt att ta hand- och fotavtryck och en liten lock av ditt hår som fästes på samma papper som avtrycken. Du var en liten lintott, hade precis samma hårfärg som mig.

Efter detta klädde din pappa på dig med de nya kläder som vi tagit med, de med ugglor på. Du hade så stora fötter och det var på håret att tossorna passade. Sedan tog vi flera kort med dig och lade dig sedan i BB-vagnen. Där togs ännu fler kort. Därefter duschade jag och pappa plockade ihop våra saker från förlossningsrummet och vi gick tillbaka till BB-rummet.

Nu fick vi chans att ta det lite lugnt med dig. Bara vara med dig en stund. Vi fick in fika på rummet och efter att vi fikat ringde vi till våra föräldrar och berättade att du kommit till världen. Nu bestämdes också att farmor och farfar skulle komma upp till oss. Efter den här natten var vi rätt trötta och vi vilade en stund innan frukost.

   Tiden med dig 

På förmiddagen, vid lunchtid, kom din farmor och farfar upp till oss. De fick träffa dig och strök dig på kinden och tittade på dig. Du var så vacker, vår lille son. Många tårar fälldes för sorgen över att du inte levde var överväldigande. Under morgonen hade vi bestämt att hålla en namngivningsceremoni för dig och vi bjöd in våra familjer till klockan fyra. Under dagen besökte sjukhusets diakon oss och även sjukhusprästen besökte oss så vi fick veta hur ceremonin skulle gå till. Mormor, morfar och storebror kom vid tvåtiden och din storebror var först lite avvaktande, men sedan pratade han också med dig och kände lite på dig. Strax före fyra kom dina morbröder med respektive, gammelmormor och farbror med familj. Alla tittade de på dig, kände på dig och tog dig till sig. Sedan gick vi tillsammans ner till andaktsrummet.

Din namngivningsceremoni var mycket känslofylld. Den var så vacker, vi inledde med psalmen Tryggare kan ingen vara, sedan läste diakonen upp ett utdrag ur Sommarlandet, en text om hur vi bemöts på andra sidan efter vår död. Efter det bad vi en bön och läste upp ditt namn. Sedan tändes fem ljus av sjukhusprästen. Det mittersta för dig, Alex. På var sida om ditt ljus tändes två för din pappa, mig och din bror. De två yttersta tändes för vår släkt och våra vänner. Efter det spelades pianomusik och vi fick alla gå fram till ett ljusfat där ett ljus tänts i mitten. Vi fick alla tända var sitt böneljus som placerades runt det mittersta och tillslut bildades en perfekt cirkel i ljuskrukan. Det här ögonblicket var mycket gripande och betydelsefullt. Sedan spelade en solist vid pianot och sjöng Jag vill alltid älska, skriven av Carola. Hon sjöng mycket vackert och texten handlar om att inte ett enda barn får förgäves liv någon gång. Efter sången bad vi en till bön och sedan avslutades ceremonin med Gud som haver barnen kär. Därefter satt din pappa och jag vid dig och våra familjer samlades kring oss för att få vara med dig. Din storebror satt med oss en stund och sedan lekte han med sina kusiner. Det var skönt för honom att få leka lite efter alla tårar som fällts under ceremonin.

Många foton togs och vi tog den tid vi behövde för att ta tillvara på denna stund. För våra släktingar var det här den sista gång de fick träffa dig, så de tog vara på den lilla tid de fick.

När alla kände sig redo för att bryta upp bestämdes att vi skulle äta middag tillsammans på pizzerian vid sjukhuset. Vi gick alla upp med dig till vårt rum igen och sedan gick vår släkt ner och väntade på oss vid entrén. Din pappa och jag var med dig lite och tog dig sedan till ett svalare rum bredvid vårt rum. Vi lämnade dig för första gången sedan vi fått dig. Efter det gick vi ner till de andra och gick tillsammans till pizzerian. Då vi ätit färdigt och de andra skulle hem önskade din storebror få säga "Hej då" till dig och vi tog med honom upp till dig. Han frågade om du rört dig medan vi var borta och jag förklarade för honom att du inte gjort det, att du aldrig skulle röra dig eftersom du var död. Att uttala de orden högt fick mig att förstå att så var det, du kommer aldrig att röra på dig. Det var en mycket tung, men viktig insikt för mig.

När våra familjer åkt hem satt vi med dig en stund på rummet. Bara tog dig till oss och hade dig nära. Vi beslutade att vi skulle åka hem och lämna dig dagen efter, på tisdag förmiddag. På kvällen gick vi tillbaka med dig till det svalare rummet för att du inte skulle förändras så mycket. Där fick du stanna över natten.

För exakt ett år sedan hände detta mig och min familj idag:

---

Söndag morgon klockan sju gick vi upp, din pappa och jag. Vi packade klart väskan, pappa gjorde fika som han skulle ha på BB och vi åt frukost. Sedan åkte vi in till BB. Vädret var lite dåligt, det snöade mycket och vägen till stan var inte plogad, så vi körde sakta och försiktigt. Väl framme gick vi till väntrummet utanför ultraljudsrummet och väntade på doktorn. Vi hade fått tid halv tio, men han var lite sen, kanske tio minuter, en kvart.

   Beskedet

När läkaren kom gick vi direkt in i ultraljudsrummet. Han började undersökningen med att se om det fanns mycket fostervatten och det tyckte han såg bra ut. Sedan mätte han dig för att göra en bedömning om hur stor du var. Efter det började han leta. Han letade och letade och jag förstod direkt vad han letade efter. Jag frågade om allt var som det skulle och då mumlade han bara. Läkaren fortsatte att leta efter rörelser från ditt hjärta men hittade ingenting. Han behövde aldrig säga något, vi förstod direkt vad som var fel. Ditt lilla, lilla hjärta stod helt still. Läkaren gick och hämtade en barnmorska som bekräftade vad han såg. Jag tittade inte längre på skärmen där vi kunde se dig, ville inte veta att det var sant. Din pappa tittade däremot och sedan hämtade de en till läkare som bekräftade att det värsta var sant. Ditt hjärta slog inte mer. Hur ska jag beskriva vad vi då kände? Chock, förtvivlan, "det händer inte, det händer inte..."

Då det stod helt klart att du lämnat oss beslutades att ett fostervattensprov skulle tas. Läkaren tog hjälp av barnmorskan och satte en lång spruta mot min mage. De förde in sprutan men fick inte ut rent fostervatten utan bara blodblandat vilket gjorde att de inte kunde ta alla tester från det, bara göra en bakterieodling. Hade testet varit rent hade de även sett efter om det kunde vara en kromosomrubbning eller något genetiskt som gjort att du inte överlevt i min mage. Vår lilla, lilla kille, vad hände?

Tiden vi låg inne i ultraljudsrummet känns idag som en dröm. Allt stod stilla, det gick inte ta in vad som skedde. Vårt efterlängtade lilla barn, som vi känt sparka och hicka i min mage och längtat efter så länge. Helt plötsligt var du borta, men ändå så nära.

När fostervattensprovet var taget fick vi ett BB-rum, rum L. Som i trans gick vi dit och började försöka ta in vad som skett, vilket var helt omöjligt. Vi hade fått veta att förlossningen skulle sättas igång måndag morgon och om vi ville kunde vi åka hem och komma tillbaka på måndag. Rätt snabbt kände vi att det var tryggast att stanna kvar då det skulle vara okej att ta emot besök där. Vi fick telefon inkopplat på rummet och vi började ringa några av de svåraste samtal vi någonsin ringt. Pappa ringde till farmor och farfar och farbror. Jag ringde till morfar och mormor. Vi kände att vi behövde stöd och längtade efter att få ha din storebror nära, så vi bad mormor, morfar och storebror att komma upp. Efter det fick vi in lite lunch på rummet som vi petade lite i. Sedan kom mormor, morfar och bror och satt med oss under dagen. Din yngre morbror kom också förbi och det kändes skönt att inte vara själva. Tillsammans grät vi och försökte att ta in det omöjliga, att vår lilla älskling dött ifrån oss.

Då det serverades middag på BB åkte våra besökare hem och efter att vi petat lite i maten fortsatte vi att ringa och berätta. Jag ringde till några vänner och pappa pratade med farmor och farfar igen. Under tiden jag pratade med en av vännerna började jag känna värk i ländryggen och något som kunde vara sammandragningar. Klockan var vid sju på kvällen och sakta började jag fundera på om förlossningen kunde vara på gång.

   Förlossningen

Nog var det sammandragningar jag börjat känna där vid sjutiden på aftonen. Från början var det ca 7-8 minuter mellan dem och de höll i cirka 10 sekunder. Värken i ländryggen tilltog ganska snabbt så tillslut bad jag om att få vetekudden vi tagit med oss värmd. Med den på ryggen kändes det lite bättre. Rätt snabbt, efter ca en halvtimme, var det ungefär 5 minuter mellan värkarna och vid åttatiden fick jag Alvedon mot smärtan.

Under kvällen tilltog smärtan mer och vi låg på rummet och tittade på TV. Din pappa slumrade till en stund men vid elvatiden väckte jag honom och sa att det gjorde så pass ont nu under värkarna, som ökat till ca 30 sekunder, att jag behövde något mer smärtstillande. Nu hade en ny barnmorska börjat sitt nattskift. Vid tjugo över elva kollade hon mig och jag hade öppnat mig 4 cm. Vi fick välja om vi ville "avsluta" värkarbetet med medicinering eller om vi skulle låta det fortsätta och söka narkosläkaren för att sätta ryggmärgsbedövning. Pappa och jag beslutade oss för att låta värkarbetet fortsätta och barnmorskan kallade upp narkosläkaren och klockan tolv på natten fick jag ryggmärgsbedövningen. Vi flyttade över från BB-rummet till ett förlossningsrum. Efter ryggmärgsbedövningen var lagd tog barnmorskan hål på fosterhinnorna så fostervattnet gick. Klockan var nu vid 24 på natten och det var det sista som skedde den 20:e januari 2008...

---

Det är så fruktansvärt overkligt att allt detta skedde oss för ett år sedan idag. Å ena sidan känns det som om det vore en livstid sedan men å andra sidan känns det som igår... Livet har gett oss denna prövning och det är nu vår stig att vandra efter och vårt öde att förenas med. Men ibland säger en del att det finns en mening med det som skedde - men jag kan aldrig acceptera det, det finns ingen mening med att vår son skulle dö, aldrig kommer jag att försonas med den tanken. Däremot måste vi spela med korten vi fått och försöka ta med oss någon form av visdom inför framtiden och det är att alltid ta tillvara på det positiva man får i livet, aldrig någonsin ta något för givet och att alltid uppskatta det man har idag - imorgon kan allt vara borta.

Mina tankar går idag även till Marcus Degerman och hans familj, er förlust är så fruktansvärd och obeskrivbar - inga ord ger rättvisa...

... den här dagen var full av aktiviteter förra året. Vi körde hunden till sambons bror med familj som skulle passa honom medan vi var på BB. Vi lämnade vår son hos sin mormor så att hon kunde sköta honom och vi packade BB-väskan, städade hemma för att det skulle vara fint när vi kom hem. Tänk om vi då hade vetat?

Ett år har gått sedan den dagen och jag känner panik inom mig, ångest och sorg blandat i en röra. Det känns övermäktigt just nu och det är tungt att andas.

Sonen fick magsjuka i morse och är riktigt sjuk nu så jag är hemma med honom idag. Tycker så synd om honom, stackarn, hoppas så mycket att han ska börja känna sig piggare snart, det är ju så eländigt medan det pågår.

Två dagar kvar nu, jag återupplever allt som om det vore igår.

För ett år sedan gick vi och väntade och väntade just nu... dagarna var långa men vardagen rätt normal, vi funderade, planerade, längtade...tänk hur livet kan vända på en mikrodel av en sekund, ett andetag och allt är vänt upp och ner. Den 20:e och 21:a närmar sig, två dagar med enorma innebörder... trycket ökar och jag bävar inför nästa vecka. Vågar inte tänka på det men tänker på det hela tiden... hur annars kan man förklara?
Hur ska man förbereda sig inför dessa dagar?

Från det ena till det andra... Har pratat med en mycket god vän idag som det var länge sedan jag pratade med, underbart att höra hennes röst! Hon är så stark den tjejen, det finns en enorm glöd inom henne som jag blir så imponerad av!

Vill även passa på att rikta ett stort tack och skicka en lång och varm kram till alla nära och kära som hjälper oss med köket nu! Ni är fantastiska hela bunten!

Sedan är det också på sin plats att tacka alla speciella, märkvärdiga, varma och otroligt underbara familjemedlemmar, vänner, arbetskamrater och medmänniskor som stöttat och hjälpt oss genom vår sorg detta år, utan er vet jag inte vart vi varit idag. Ni är alla fantastiska människor med enorma hjärtan och vi är mycket lyckligt lottade som har er! Tack än en gång för att ni finns och vi älskar er alla så enormt mycket! Ni finns för alltid i våra hjärtan!

Önskar er alla en god kväll där ute!

... förresten... ett litet tips... det är stjärnklart ikväll... gå ut en stund och kika på himlen, den tar andan ur en!  ;-)

Idag har vi tittat på tapter och golv på stan till nya köket... kul! Hittade ett golv som vi båda föll för i valnöt, eftersom bänkskivorna till köket blir i valnöt kommer det nog att passa bra. Åkte även förbi lillebror som jobbar i nya lägenheten och hade med mat till honom och hans sambo, känns bra att få hjälpa dem nu när de har en massa renoveringsjobb framför sig. Min sambo hjälper dem just nu med spackling och slipning.

Vi var även till Alex och tände upp och fixade till. Vi hade satt dit ett par jultomtar och en snögubbe innan jul som vi tog hem nu, självklart skulle det vara lite julfint även hos honom över helgerna. Saknaden efter honom har varit enorm över julen och det värker så fruktansvärt av saknad och sorg inom mig över att han inte finns här... skulle varit hans första jul... hur skulle världen ha sett ut om han levt, hur hade våra liv formats då?

På TV, i radio och tidningar myllrar det av summeringar av 2008 och olika årskrönikor spyr ut över samhället. Alla dessa samlingar av händelser är så fruktansvärt likgiltiga för mig, kräks nästan av att se och höra dem. Det finns bara en händelse under 2008. Endast en sak att minnas.

Däremot känns det som en lättnad att lämna 2008 bakom mig. Just nu kan ju 2009 bara bli bättre, nästan vad som än sker under året så kommer de händelserna att vara överkomliga, hanterbara. Jag har kraschat mitt i brinnande helvetets djupaste avgrund förra året och vägen därifrån kan ju endast gå uppåt, eller hur?

2009 kommer att bli ett ljusare år.

Dessutom har jag alltid gillat ojämna år bättre än jämna.

... känns läget ganska stabilt. Har firat nere hos sambons föräldrar och har blivit riktigt bortskämda med gott sällskap, god mat och roliga, aktiva dagar. Har hunnit med två heldagar i slalombacken (lillen har lärt sig åka själv utan sele, han är ju så duktig!), en lång dag i Birsta, Sundsvall (herregud vad affärer de har där nu..!) och nästan 3 mil totalt i längdspåren... Det har varit fullt upp men samtidigt lugnt och skönt, känner mig piggare än på länge. När vi var i Sundsvall hittade vi vårt drömkök på Ikea så när vi kom hem mätte vi upp köket och igår drog vi upp till Haparanda och beställde det! Känns så otroligt roligt och spännande! Vart även billigare än vad vi trodde så beställde även ny ugn, spishäll, diskmaskin och fläktkåpa. Enda vitvaran som i behåller blir gamla kyl/frysen men den är ju rätt ny ändå. Kommer att bli helt underbart snyggt tror jag, grejerna kommer om ca två veckor så nu har vi en del jobb framför oss. Imorgon ska vi ut och leta golv och tapeter, känns så kul!  :-)

Har ju som jag skrivit även hunnit med en massa längdskidåkning vilket är rätt konstigt egentligen... vi har ju inte åkt sen vi gick i skolan båda två men fick för oss att vi skulle börja åka och drog upp till Piteå och köpte ett set beggade skidor, pjäxor och stavar till sambon dagen innan vi åkte ner till Jämtland och nu är vi helt sålda på att åka. Sonen tycker också det är jättekul så han har varit med på en del svängar men tre gånger åkte vi iväg själva, sambon och jag och åkte 5 km ena gången och sju kilometer (på ospårad led) de två andra gångerna. Stannade och grillade ute och det är så härligt, helt underbart mysigt. Att åka är så fysiskt ansträngande men träningen är som bomull för huvudet och vi mår bra av det, båda två. Tyvärr har det varit så kallt sedan vi kom hem så vi har inte kunnat åka hemma men det kommer vi nog att hinna med senare.
 
Ska ta och se film med sambon nu, får se om vi orkar hålla oss vakna genom hela filmen.

Ha det bra alla därute!