Att vandra utmed döden
Ibland känns det som att jag hela tiden vandrar sida vid sida med döden. Inte på något självdestruktivt sätt utan mer som att jag delar mitt liv med döden och att den finns närvarande hela tiden. Som att den finns i strax utanför utkanten av synfältet och precis bortanför mina armars räckhåll.
Tro inte fel nu alla, det jag menar är att döden på något vis känns naturlig, något som är helt svart och vitt mitt i allt som är luddigt i livet. Inget kan ju egentligen vara mer svart och vitt än just döden. Vi ska alla dö en dag, spelar ingen roll hur mycket pengar eller makt man har, döden kommer ändå.
Jag är inte på något vis rädd för min egen död. Jag är övertygad om att något större väntar på mig och att Alex finns på andra sidan. Däremot är jag fruktansvärt, enormt rädd för att någon i min familj eller vänskapskrets ska dö och att jag åter ska drabbas av en sådan grym förlust. Jag kan inte föreställa mig något värre. Jag lever hela tiden med rädslan för det. Varje gång det ringer på telefonen eller jag får ett sms knyter det sig en aning i magen och jag blir skiträdd för att det är dåliga nyheter som ska meddelas.
Antar att jag kommer att leva med den här oron en längre tid, rädslan för att katastrofen alltid lurar runt nästa hörn.
Livet är så skört, så bräckligt, hur ska man kunna leva fullt ut med den insikten?
Tro inte fel nu alla, det jag menar är att döden på något vis känns naturlig, något som är helt svart och vitt mitt i allt som är luddigt i livet. Inget kan ju egentligen vara mer svart och vitt än just döden. Vi ska alla dö en dag, spelar ingen roll hur mycket pengar eller makt man har, döden kommer ändå.
Jag är inte på något vis rädd för min egen död. Jag är övertygad om att något större väntar på mig och att Alex finns på andra sidan. Däremot är jag fruktansvärt, enormt rädd för att någon i min familj eller vänskapskrets ska dö och att jag åter ska drabbas av en sådan grym förlust. Jag kan inte föreställa mig något värre. Jag lever hela tiden med rädslan för det. Varje gång det ringer på telefonen eller jag får ett sms knyter det sig en aning i magen och jag blir skiträdd för att det är dåliga nyheter som ska meddelas.
Antar att jag kommer att leva med den här oron en längre tid, rädslan för att katastrofen alltid lurar runt nästa hörn.
Livet är så skört, så bräckligt, hur ska man kunna leva fullt ut med den insikten?
Alex gravsten
Här är slutligen en bild på vår ängels gravsten. På vänstra kanten uppe är en exakt skalenlig gravyr av hans hand- och fotavtryck. Det är också en liten sparv som sitter till höger uppe på stenen och håller ett vakande öga över graven.
Stenen är ganska stor men graven är även för mig och sambon så våra namn ska graveras in där en dag långt, långt bort. Då kommer han inte att vara ensam där längre.
Det vita runt blommorna är marmorkross som vi nu har kantat med naturstenar och blommorna som vi satt är vita rosor bak mot stenen och ljusblåa förgätmigej framför. Sedan sitter alla hans nallar och bilar och andra gåvor bland och runt blommorna.
6 månader sedan i måndags...
I måndags den 21:a juli var det 6 månader sedan vi förlorade vår lillkille. Det regnade kraftigt och blåste den dagen så vädret speglade våra sinnen ganska väl. Så har det alltid varit. På söndagen den 20:e januari när vi fick beskedet var det snöstorm ute och den 1:a februari på hans begravning snöade och blåste det kraftigt. Det känns som att universum följer oss i vår sorg.
På måndagen hade vi plockat stora buketter från vår tomt som vi satte vid hans grav, en från mig och sambon och en från storebror. Tycker om att få plocka blommor åt honom själv och sätta ihop egna buketter, känns personligt och omsorgsfullt.
Har fått tråkiga besked om en familjemedlem till en av mina vänner, riktigt tråkigt var det att höra om vad som drabbat dem och jag tänker mycket på kompisen och hela hans familj. Önskar så att allt ska gå väl för dem! Livet är verkligen inte rättvist!
På måndagen hade vi plockat stora buketter från vår tomt som vi satte vid hans grav, en från mig och sambon och en från storebror. Tycker om att få plocka blommor åt honom själv och sätta ihop egna buketter, känns personligt och omsorgsfullt.
Har fått tråkiga besked om en familjemedlem till en av mina vänner, riktigt tråkigt var det att höra om vad som drabbat dem och jag tänker mycket på kompisen och hela hans familj. Önskar så att allt ska gå väl för dem! Livet är verkligen inte rättvist!
