moonlander

Har funderat långt om länge nu...

Har inte haft behovet av att blogga och skriva av mig på samma sätt sista året som jag hade förut. När jag började skriva här hade jag så mycket tankar att reda ut, så mycket känslor som sprängde i min kropp och som jag av någon anledning fick bättre ordning på när jag satte ord på dem.

För mig blev skrivandet en livlina, något som jag visste hjälpte mig en aning när jag befann mig i djupet och inte kunde ana ytan ovanför mig.

Idag mår jag så mycket bättre. För varje månad som går känner jag igen mig själv lite mer och mer. Det går fortfarande upp och ner men det kommer det alltid att göra i livet. Däremot vet jag nu hur jag ska göra för att ta mig framåt. Jag överraskas inte av nedgångar och känslostormar på samma sätt som förut.

I mitt liv kommer jag alltid att bära med mig min sorg. Vår förlust av vår underbara lilla son. Vårt liv kommer aldrig att se ut på det sätt som jag trodde för några år sedan. Vi är för alltid förändrade som personer, jag, Andreas, Kevin och även våra nära och kära runt oss.

Jag lever med en familj som inte är riktigt hel. Jag älskar alla mina tre barn så oerhört mycket, men har inte förmånen att få hålla Alex, ha honom nära, leva med honom. Men jag har mina andra två barn här, jag har min sambo, våra familjer, våra kompisar. Jag har så mycket att leva för och den dag jag dör vet jag vem som väntar. För när jag dör kommer han att finnas där, en strålande liten själ som tålmodigt väntar på oss.

Om 60 år kanske - får jag se honom igen. Till dess bär jag honom i mitt hjärta, så djupt och så nära. Nu lever jag mitt liv här på jorden med de finaste två barn som finns. Med den finaste man som finns och den bästa familj och varmaste vänner man kan ha.

Jag är lycklig igen. Något jag inte visste om det var möjligt för två år sedan. Men jag lever och jag bär med mig min förlorade lille son genom allt i livet i mitt hjärta.

Som livet ser ut idag har jag inte behovet att skriva som förut. Jag kommer därför inte att skriva så mycket här längre men behåller bloggen öppen för alla i alla fall. Jag vet ju inte idag om behovet att skriva kommer tillbaka och då vänder jag mig hit igen. Sedan så finns vår lille Alex historia här och det känns bra att den finns öppen för alla att läsa.

Jag tackar alla som följt mitt liv genom bloggen, ni har varit otroligt stöttande! Jag finns ju kvar på Facebook med korta små noteringar ur min vardag.

Kram till er alla!