Vi gör det bara
Däremot har vi hållit i vår döda son. Vi har sjungit för honom, värmt honom i våra armar. Vi har lämnat honom ifrån oss. Det skulle även andra ha gjort. Vi gör det bara.
När jag tänker på honom och på den korta tid vi hade tillsammans på BB så rasar världen igen. Kan man säga. Men det gör den ju inte. Inte rasar världen för att jag bryter ihop och gråter, viker mig för förtvivlans tyngd. Världen snurrar ju på. Jag kliver upp igen och sätter potatispannan på spisen. Sedan äter jag mat, tittar på Bolibompa, pysslar med tvätten och gör allt detta i upprätt position.
Ännu har jag inte spenderat en hel dag under täcket. Är det nåt fel på mig för att jag får mig ur sängen varje dag? Varför har jag inte kraschat hårdare? Mitt barn är dött, mitt barn är dött och här sitter jag i rena kläder, i ett nystädat hus och skriver om det på en blogg. Varför då?
För att man måste... Ni har varandra och ni har er andra son att leva för och livet går vidare...
Ni har upplevt något oerhört tragiskt som ingen människa någonsin ska behöva vara med om, och att förstå varför det har blivit som det blivit går nog aldrig att förstå...
Det är absolut inte något fel på någon av er även om ni hanterar sorgen olika, det tar tid, olika lång tid men sorgen förändras och någongång så småningom kanske det inte känns lika jobbigt lika ofta även om sorgen efter Alex alltid kommer att finnas kvar.
Kom ihåg att det är helt okej att krascha lite ibland, man måste inte vara duktig jämt...
Kram, vi syns i morgon...
Älskade Linda.
Att skriva om Alex är en del av DITT sorgearbete. Att läsa om honom vår lilla ängel är en del av MITT sorgearbete.
Kramar Marie
Älskade vännen, du gör helt rätt. Man kan inte göra det bättre. Och storebror behöver sin mamma.
Massor av kramar till dig och hela familjen.
Hej Linda! Fick din bloggadress av Annelie idag. Såg Alex annons i tidningen och blev alldeles förfärad. Tänkte "hur kan det hända? hur kan det hända nån jag känner (lite grann)?" Det är ofattbart och hemskt orättvist. Jag hoppas ni mår ok, och vet att ni med tiden kommer må bra. Ni har en fantastisk son som behöver sina föräldrar, och som säkert önskar ett syskon till =) Sluta inte kämpa! Vi tänker på er. /Sofie och Ante
Följer din blogg och tänker på er mycket. Du skriver så fint och precis som andra redan skrivt så är den här sidan ett sätt att bearbeta, en kanal för allt om du behöver släppa fram. Du är inte en dålig mamma eller sörjer fel för att du skriver en blogg eller för att du tar dig upp ur sängen. Det finns inget "fel" sätt att sörja och inget säger att det bara finns en mall för att sörja rätt och att gå under av sorg. Livet går vidare i vardagen även om tankarna är på annat håll och man är trasig inuti. Det är inte fel, ni gör inget fel.
Kram,
maria i umeå
