moonlander

... var det jag skrev men det har varit lite fullt upp de senaste dagarna och energin att skriva har inte funnits.

Men nu är det klart med gamla jobbet. De skippar uppsägningstiden och det känns bra. Jag kan börja direkt på nya stället när jag ska börja om igen, vilket inte är länge kvar. Jag var på nya stället och hälsade på i onsdags, hur skön stämning som helst när jag kom dit. Många kom fram och gav kramar och det är så underbart att bli bemött så när jag kommer. Jag känner mig så otroligt välkommen och det är så skönt!

Efter att jag gått runt och pratat med dem följde en av kompisarna med mig till Alex. Det blev väldigt känslosamt och det var första gången hon var dit. Jag uppskattade så mycket att hon ville följa med och visar så gärna graven. Men det var också första gången på länge jag grät där. På slutet har tårarna börjat sina lite. Fast det var skönt att släppa fram känslorna, även fast jag blir matt av det känns det alltid lite, lite bättre efteråt.

Tidigare på dagen hade jag mött en arbetskompis och åt lunch med henne på stan. Så kul att träffas - det måste vi göra om gumman! Skönt att få tänka på annat en stund och prata bort ett par timmar. Plus i kanten var ju också det fina vädret.

Igår var jag och en kompis duktiga och bakade en massa bullar, 130 st blev det! Det doftar fortfarande underbart i huset... De blev så fina och inte en plåt brändes - jag är stolt över oss!

Idag har det däremot varit tyngre igen. Jag har känt mig väldigt nere och slutkörd. På förmiddagen städade jag några hyllor nere i tvättstugan och ramlade över en kartong med barnkläder från min äldre son i storlekarna 1 år och uppåt. När jag snubblade över den (hade glömt bort att den stod där) kom alla känslor över mig igen och förtvivlan slet itu mig. Kläderna skulle ju Alex ha och de stod där och väntade på honom. Som tur var, var jag själv där nere och kunde låta alla känslor komma utan att behöva ta mig samman med en gång, behovet att få ventilera ibland är ju så stort. Senare på eftermiddagen kom storebrorsan och hans dotter förbi en sväng och fikade lite vilket piggade upp mig och efteråt kändes det bättre igen. Jag kastas så mycket fram och tillbaka mellan alla känslor men vid det här laget har jag lärt mig hur perioderna kommer och blir inte så överraskad av dem som tidigare.

En till sak som tynger mig hela tiden är att jag fortfarande läcker mjölk. Inte alls mycket, men lite kommer det ibland (typ när jag duschar) och det är en mycket jobbig påminnelse. Trodde nog att det skulle varit helt slut vid det här laget...

Kroppen min har konstigt nog en enorm längtan att röra på sig och ta ut sig fysiskt. Det första jag tänker på när jag vaknar på morgnarna är att få komma ut och röra på mig, det är nästan tvångsmässigt. Jag längtar massor efter att vägarna ska bli bara så jag kan börja springa, har väl aldrig gjort det i mitt liv (har det funnits någon mer stillasittande än mig?) och det är en helt ny känsla. Det är som att jag bara kan fokusera på att pressa mig hårdare och hårdare och blir frustrerad över att jag inte har möjlighet att ta mig ut mer än vad jag har just nu. En timme om dan är det jag hinner med ungefär, vilket är bra men inte tillräckligt. Sedan får jag alltid rätt ont i nedre delen av magen efter jag varit ute, kanske har kroppen inte riktigt återhämtat sig ännu.

Ska gå och dyka ner i soffan nu med sambon - trots att vår TV endast verkar vara utrustad med Discovery...